Roadtrip mot Sameland

När Liselotte Wajstedt var 17 år flyttade hon hemifrån, ensam 140 mil söderut från Kiruna till södra Sverige. Under uppväxttiden i Kiruna visste hon att hon var same. Men hon sa det inte till någon. Runt henne hörde hon människor kalla samer för lappjävlar eller lapp – en gammal svensk och centraleuropeisk exotiserande benämning på samerna.

– Då var det inte accepterat att vara same. Jag lärde mig aldrig någonting om den samiska kulturen eller språket. Vi som växte upp i stan lärde oss aldrig det. Kiruna är en väldigt svensk stad, mitt i sameland. Jag undvek att tala om för folk under min uppväxt att jag var same, säger hon.

Under 70-talet när Liselotte växte upp hade samerna varken en officiell nationaldag, flagga, eller social acceptans. Enligt Samiskt informationscentrum så ändrades tonen under 80- och 90-talet, mycket i takt med att fler samer blev urbaniserade och integrerade. Renskötsel – något som ofta ingår i den gängse bilden – sysselsätter idag bara en tiondel av samerna.

”Exotisk och oföränderlig kultur”

Men 2004 gjorde Institutionen för barn- och ungdomspedagogik på Umeå universitet en genomgång av lärobokstexter om samer. Den samiska kulturen framställs fortfarande som exotisk och oföränderlig i skolböckerna, och ingen bok skildrar en same som inte är renskötare, visar rapporten. Majoriteten av samerna lokaliseras till norra Sverige, ”eftersom det i stort sett uteslutande är renskötare och deras familjer som är synliga i böckerna”, står det i rapporten.

När Liselotte Wajstedt lämnat Kiruna, blev hon besatt av sin mammas gamla foton. Hon började fråga om den samiska kulturen – den som hennes mamma medvetet hade valt att inte berätta om eftersom hon befarade att Liselotte, precis som hon själv, skulle bli mobbad i skolan. Men i södra Sverige tyckte folk att det var spännande och exotiskt.

– Samtidigt är jag emot ett romantiserande av samerna. Denna Skansenfiering, jag vägrar att fira den samiska nationaldagen på Skansen.

Liselotte Wajstedt är utbildad inom animation och experimentfilm, och gjorde filmen Sámi Nieida Jojk – Same dotter jojk (2007) där hon försöker ta sig in i den värld hon inte upplevt. Hon läser en sommarkurs i samiska, hon reser till Kiruna och hon bestämmer sig för att skaffa en kolt, den traditionella folkdräkten. Genom filmen får vi följa arbetet med kolten, som Liselottes moster syr upp åt henne. Filmen är en roadtrip som rör sig mellan hopp och vilja, utanförskap och avvisning. Fast besluten om att våga se men också med en insikt om att hon kanske inte kommer att trivas med allt – och i så fall är det inget att göra åt. ”Jag kan kanske vara same på mitt eget sätt”, skriver hon.

– Det var en bekant som sa att det var konstigt att jag gjorde en film om samer, för jag var ju inte alls intresserad av det när jag växte upp. Jag pratade aldrig om samer som "lappar" eller "lappjävlar" men när alla runt omkring mig gjorde det är det väl inte så konstigt att jag inte ville erkänna mig som same? Då höll jag tyst om det. Mamma sa också att vi inte skulle tala om att vi var samer, säger Liselotte Wajstedt.

Hur är situationen för samer idag jämfört med på 70-talet?

– Jag vet inte exakt, vet du mamma hur det är?

Liselotte vänder sig om till sin mamma, som sitter bredvid henne på fiket vi träffas på. Hon är på besök i Stockholm från Kiruna där hon fortfarande bor.

– Så mycket bättre, säger hon med låg röst.

– Motsättningar finns och det har det alltid funnits, fortsätter Liselotte Wajstedt. När min syster var liten, hon är en annan generation och född tidigt 90-tal, hade hon en kompis som kom hem och såg våra samiska saker och sa: ”Jag visste inte att du var same. Jag får inte umgås med samer.” Så det finns. En man jag intervjuar i min film ifrågasatte – väldigt rasistiskt – varför jag behövde göra den här resan.

Hur påverkar det dig i vardagen, att ha rötterna i två kulturer?

– Jag känner mig tryggare, just eftersom jag har kolten och små detaljer som visar att jag är same. Att jag kan historien, jag hade ingen aning om hur mormor och morfar växte upp. Och jag förstår min mamma bättre, varför hon inte valde att lära mig samiska.

I Stockholm, där hon nu bor, stöter Liselotte Wajstedt på mycket okunskap om samer, men hon tar det med en klackspark.

– Är du sam, säger de. De vet inte ens hur man uttalar det. För man lär sig ingenting i skolan, det gjorde vi inte i Kiruna heller. Skolplanen är ju samma. Då får man förklara.

Vad säger du då?

– Att det är ett minoritetsfolk, hur många som bor i Sverige, var de finns.

Liselotte Wajstedt försökte få sin son att läsa samiska. ”Nä, det går inte”, sa lärarna, ”det måste vara ett levande språk i hemmet”.

– Jaha, okej, sa jag och kände mig lite dum. Det är inte ett levande språk i hemmet men jag försöker lära mig, sa jag. Sedan fick jag veta att det var ju inte sant det de sa. Samiska räknas ju som ett av minoritetsspråken, som finska, så jag gick tillbaka. Men det fanns ingen lärare så det gick inte ändå.

Hon är självklart inte ensam same i Stockholm. Hon har med hjälp av släkten i Kiruna kommit på egna ord för tunnelbana och trottoar och hon är med i Sameföreningen. De anordnar bland annat pubträffar och föreläsningar.

– Jag är ganska trygg med den svenska kulturen. Nu står jag med en fot i båda, och det är inga problem som jag lever nu.

– Sameföreningen jobbar även aktivt för ungdomar. Om man jämför min uppväxt med idag så tar samiska ungdomar av idag för sig mera, lär sig traditionella hantverk och designar om. Kultur är ju alltid i förändring. Kolten har också förändrats. När min mamma gifte sig hade hon knäkort 60-talskolt med muddar, skrattar Liselotte Wajstedt.

Text & bild: Fredrik Thorén

tidningen@etc.se

Rättelse: I en tidigare versionen av artikeln kunde det tolkas som att Liselotte Wajstedt som ung själv använt sig av ord som "lapp" och "lappjävel". Så är inte fallet och vi ber läsarna och Liselotte Wajstedt om ursäkt för den otydliga formuleringen.