Krisen slutar inte med Juholt

På lördagen avgick Håkan Juholt. I morgon, fredag, väljs hans efterträdare. S-debattörer är dock eniga om att krisen inte är över. Den började inte heller med Juholt, utan långt tidigare. Och den når djupt ned i partiets kultur och politiska identitet.

När den nyvalda partiordföranden Håkan Juholt höll sitt linjetal i mars förra året var entusiasmen stor. Med fokus på barnfattigdom, kultur och värnandet om det gemensamma fick kongressens ledord ”nystart” verklig innebörd för många socialdemokrater.

Få kunde då ana att Juholt bara tio månader senare skulle stå i ett köpcentrum i hemstaden Oskarshamn och meddela sin omedelbara avgång.

Varför blev det så här?

”Ingen att luta sig mot”

Även om åsikterna går isär är det få som nu öppet lägger hela skulden på partiledaren. Därmed inte sagt att Juholts person är betydelselös, lika lite som förutsättningarna när han blev vald.

– Få hade honom som förstanamn eller alternativ över huvud taget och det var många som inte riktigt visste vad han stod för. Klart att det skadade hans utgångspunkt, säger den S-märkta statsvetaren Ulf Bjereld.

Juholt har ofta beskrivits som ett kompromissförslag som valdes bland annat för att han inte hade några verkliga fiender inom partiet. På samma sätt var det också glest i den nära vänskapskretsen.

– Han hade inte några starka grupperingar bakom sig och ingen att luta sig mot när det blåste, så när det väl började bli svårt hade han inte så mycket stöd att hämta, säger Bjereld.

Ändå började problemen långt före höstens tilltagande mediegranskning. Juholt tillträdde efter att Socialdemokraterna, då lett av Mona Sahlin, gjort sitt sämsta valresultat i modern tid. Opinionssiffrorna fortsatte nedåt. Medierna målade upp en bild av ett splittrat parti som hade svårt att tydligt formulera en politik för framtiden. Den känslan fanns också internt: Vart är vi på väg?

Internt krypskytte

Juholt har blivit syndabock för en mer sammansatt kris, resonerar vissa. Andra menar att kritiken mot honom har varit fullt berättigad. Ändå är det ett faktum att han har utsatts för exceptionellt många interna attacker – ofta via medierna – under den korta tid han ledde partiet.

Bjereld säger att krypskyttet skadat Juholts ställning som partiledare:

– Inte så att det har varit avgörande för processen, men det har avsevärt försvårat hans möjlighet att komma tillbaka.

S-debattören och före detta SSU-ledaren Jytte Guteland anser att klimatet inom partiet måste bli varmare så att framtida partiledarkandidater känner att det är tillåtet att misslyckas. Hon tror också att en öppen valprocess hade gett Juholt stabilare förutsättningar och partiet bättre styrfart från början.

– Vi måste hitta en mycket varmare kultur, något som liknar det Vänsterpartiet och Miljöpartiet har åstadkommit.

Förlorad självbild

Att partiets utmaning nu är betydligt större än att vaska fram en ny ordförande bekräftas av flera tunga S-debattörer och partiaktiva. Valförlusten 2006, där partiet förlorade jobbfrågan till Moderaterna, och det rödgröna samarbetet inför valförlusten 2010 nämns ofta som definierande för partiets nuvarande tillstånd: kris – vad gäller både ledarskap och politiska budskap.

En förlorad självbild där alltför stor del av ståndpunkterna grundat sig på borgerligt lagda förslag har skadat partiets trovärdighet, anser S-kvinnornas ordförande Lena Sommestad.

– Problemet, som borgarna etablerat, är att de har börjat införa olika politik för olika grupper, och de driver in oss i samma fålla.

Att läget nu är kritiskt och att det krävs en ordentlig diskussion inom partiet för att göra upp med sina misslyckanden är tydligt, säger Jytte Guteland.

– Ett långsamt förfall är värre än att ha en ordentlig debatt om ett parti som behöver nytt självförtroende.

Maria Holm

Läs även: "Lika mycket kris för svenska medier"