Klassmarkörer upp i halsen

Filmen hade mått bra av lite fler subtila kulturkrockar, skriver Klara Strandberg om den nya filmen Katinkas kalas som skildrar det svenska klassamhället.

Filmen handlar om Katinka (Mia Mountain) som fyller år och har bjudit sina närmsta vänner på kalas. Det serveras vin i hennes trädgård och vännerna är svalt klädda i blekt beige, blått och amalfivitt. Talen avlöser varandra och det pratas finkultur och möjligheten att förverkliga sig själv. Så dyker Katinkas sedan ett tag bortresta tvillingbror upp och har med sig en kvinna med en annan framtoning än de andra. Urringningen är djup, örhängena stora och det blonderade håret långt och lockigt. Hon presenterar sig som Linda (Yohanna Idha) och berättar att hon arbetar med ett ordtävlingsprogram som går på tv efter att morgonunderhållningen tagit slut. ”Jag är faktiskt programledare”, säger hon och stormtrivs.

De andra är inte lika övertygade om vikten av hennes karriärval. När Linda istället frågar Katinka om hennes yrkesval och får svaret ”kurator”, säger hon: ”Men vad spännande, och viktigt så klart att arbeta med människor”. Då ler Katinka överseende: ”Jag menar kurator på ett konstgalleri.”

Inte trovärdigt

Så går startskottet för en kavalkad av klassmarkörer hos de två lägren (Katinka och vänner på ena sidan och Linda på andra) samt de kulturkrockar som finns däremellan. Klassmarkörerna är så många att jag efter ett tag börjar reflektera över om de verkligen är trovärdiga. Hur många par i 30-årsåldern har egentligen en hemtjänst på heltid? Det måste vara den yttersta överklassen. Samtidigt verkar några av Kalinkas vänner höra mer hemma i en klass med högt kulturellt – men inte nödvändigtvis ekonomiskt – kapital.

Jag får en känsla av att skaparna har varit så ivriga att skildra klasskillnader att man samlat ihop alla tecken på klass man hittat – oavsett från vilken grupp i samhället de kommer ifrån.

Intressant om spelet kring rasism

Filmen beskriver i och för sig vissa kulturkrockar mer subtilt. Ett exempel är när karaktären Linda hojtar ”Ge mig lite mer vin, Magda!” till hemtjänsten, varpå Katinka snabbt svarar: ”Marja heter hon faktiskt – och jag kan hämta vin till dig.” Katinka anser att Linda varit föraktfull och tryckt ned Marja – fastän hon tidigare under dagen ropat på Marja för att efterrätten ska serveras. Ett annat exempel är det faktum att Marja har ett eget hem som hon i princip aldrig är i då hon, enligt Kalinka, ”trivs så bra hos mig”.

Spelet kring rasism och att uttrycka sig så kallat ”politiskt inkorrekt” är också intressant. Medan Linda uttrycker sitt förakt mot vissa invandrargrupper öppet, lägger de andra locket på och menar att ”man ska inte generalisera”. Samtidigt är de bakom Lindas rygg öppna med sitt förakt mot hennes ”sort”.

Fantastiskt foto

Under filmens gång framkommer att Katinkas bror har andra avsikter än han uttalat med sitt besök. Och snart växer en historia fram om problem som har betydligt djupare bottnar än vad som först presenteras. Den här historien hade mått bra av att få lite mer plats än den nu får.

Men trots att klassmarkörerna är övertydliga är filmen sevärd då den får mig att fundera på hur det sociala spelet ser ut i mitt eget umgänge, samt hur det går till när klasser och kulturer möts. Fotot är dessutom magiskt som en soldränkt sommardag och får mig att drömma om jordgubbar, bara ben och nattliga dopp.