Falsk film om Thatcher

Imorgon fredag har filmen om Margaret Thatcher svensk premiär. Ett manipulativt idolporträtt, tycker Andreas Gustavsson.

Redan när planerna på den här filmen offentliggjordes, var det rimliga att anta följande: alla britter som befinner sig till vänster om konservativa Tories skulle drabbas av svår grämelse, och Meryl Streep hade skapat sig utomordentliga förutsättningar att hämta hem en Oscar.

Det första har redan hänt.

Det andra dröjer till slutet av månaden.

Streep är som alltid kompetent, och Hollywood älskar biografiska filmer, men rollen som Margaret Thatcher utmanar henne knappast att ta fram hela registret. Med några undantag.

Gripande om åldrande

Att porträttera en ännu levande politiker är inte oproblematiskt, speciellt inte eftersom idag 86-åriga Margaret Thatcher lider av demens, men det är i just de scenerna som Järnladyn blir mer än en slarvig historielektion. Hon vandrar genom dunkla rum, svävande över verkligheten, medan minnet av bortgångne maken Denis manifesterar sig fysiskt.

Det blir gripande, även om upplägget – skifta mellan nutid och vad som varit i återblickar – känns mer och mer manipulativt ju längre filmen framskrider. Som om målet från början har varit att väcka sympatier.

Järnladyn är en selektiv presentation av en karriär. Men ur vems perspektiv? Svagsinta åldringens? Ja, om den är tänkt att representera Thatchers egna putsade skärvor är all idealisering förståelig. Men perspektivet verkar snarare vara förment neutralt. Då blir det revisionism.

Förebild för borgerliga

Thatcher som feministisk pionjär, suffragetten med öarnas stelaste överläpp, kvinnan som välter varje mur som manliga kollegor försöker resa, hon som besvarar ett frieri med ett villkor: ”Jag kan inte dö medan jag diskar en tekopp”.

Den bilden har ett korn av sanning i sig; Thatcher sökte och vann makt, då en kvinna förväntades göra allt annat än det.

Tyvärr glömde manusförfattaren Abi Morgan (Shame) och regissören Phyllida Lloyd (Mamma Mia!) att hon bara utsåg en kvinnlig minister under sin regeringstid.

Men:

– Jag tror att jag hade gillat henne även om hon varit vänster, säger moderaten Kristina Axén Olin, före detta finansborgarråd i Stockholm, till TT.

Många svenska, borgerliga politiker hyllar Thatcher. Från moderaten Sofia Arkelsten till centerledaren Annie Lööf, som har följande att säga: ”Hon hade verkligen råg i ryggen och visade var skåpet ska stå.”

Motståndare förlöjligas

Kanske är det snarare skåpets innehåll som gör dessa politiker kollriga. Thatcherismen. Hur hon knådade brittiska samhället från industri till service – trots att det gjorde desperat motstånd, trots att miljoner blev arbetslösa och fackförbunden slogs i spillror. (Nej, jämställdhet ingick inte i hennes program.)

Detta nationella trauma dominerar alls inte filmen, som nöjer sig med att låta arkivmaterial – gruvstrejkerna, till exempel – flimra under ett passionerat tal om att aldrig vika från en inslagen linje som är nödvändig.

Thatcher blir en samlande gestalt redo att offra allt för pliktens skull. Hon är framtiden medan fackförbund och andra reliker ägnar sig åt att sabotera. Oppositionella politiker karikeras som svettiga sexister. Oppositionella aktivister reduceras till ansiktslös pöbel.

Järnladyn är, sett till vad som berättas, för fragmentarisk.

I ett politiskt och socialt sammanhang är den dessutom respektlös, till och med falsk.