”Jag har inget att förlora”

Under drygt tio år har ett filmteam följt artisten Stefan Sundström. Ikväll visas resultatet. Det blir mycket musik. Men ännu mer av vrede över samhälleliga orättvisor.

– Jag tycker inte jag har råd att hålla käften.

För en svensk kulturpersonlighet är ett eget K Special-program jämförbart med saligförklarande. Så hur mår Stefan Sundströms ego ett par dagar före Utan räta vinklar, dokumentären om hans artistskap och livsfilosofi, ska visas? Han svarar från nordligaste Norge:

– Är det fint, K Special? Jag vill hellre vara med i Kobra, presenterad av han med de där mörka ögonbrynen. Han är söt.

Sundström tackar nej till alla anbud på grund av att han tagit ett sabbatsår, men han avslöjar att det kan bli mer tv framöver.

– Jag har på gång att vara barnprogramledare, en bra idé om att laga mat i ett dagiskök och spela med ungarna.

Annars står svenska artister på kö för att vara med i TV4:s succé Så mycket bättre. Sundström är inte en av dem.

– Det verkar rätt jobbigt. Tänk om man inte gillar varandra? Och man vill ju inte vara otrevlig i tv.

”Inte massa privat klegg”

Sedan slutet av 90-talet har filmarna Lottie Carnö och Ramon Reissmüller följt Sundström. På och utanför scenen. Med tonvikt på det senare.

– De var snälla och diskreta, och skjutsade runt mig i Sverige, så jag lät dem hålla på. Till slut tänkte jag att de ville vänta tills jag dog och sedan sälja filmen dyrt, med lite intervjuer där folk säger att de alltid har älskat mig, Hollywoodstyle. Men så en dag hade de krängt filmen till SVT.

Hur viktigt var det för dig att du kände förtroende för filmarna?

– Jag tänkte nog inte att det skulle bli något så jag lät dem bara vara med. Sedan kom jag att tänka på att jag inte ville ha massa privat klegg och började skydda mig lite.

Upprörd över miljöministern

Det är 60 minuter av tvära kast. Lollegor flimrar förbi (Nina Ramsby, Lars Winnerbäck, Caroline af Ugglas med flera), Sundström intervjuas av vännen Kristina Lugn (som visar att hon skulle kunna inleda ny karriär som rockjournalist). Men framför allt talar han om att ”vara motvalls”. Ilskan riktas mot sittande regering, konkurrensmentalitet, fyrkantiga auktoriteter, miljöförstöring. Och han visar hur han utövar opposition. Som att spela på fackliga manifestationer. Eller att sträva efter självhushållning.

Filmen ger känslan att Sundströms patos har fokuserats. Stämmer, säger han.

– Det beror nog framförallt på att läget – det politiska och ekonomiska – hela tiden skärps. Vi är på väg in i kapitalets diktatur. Jag tycker inte jag har råd att hålla käften om det.

Vad gör dig mest upprörd just nu?

– Definitivt avslöjandet att Lena Ek, miljöministern som ska åka till Durban och representera oss, är med i European Energy Forum som ser till att energiföretag får ”möjligheter att träffa nyckelpersoner” på slutna tillställningar.

Om man kan riva upp himmel och jord om Juholts mustasch vecka efter vecka och det här bara blir en notis… Då säger det något om sanningens ställning i medierna.

Är det jobbigt att vara motvalls som artist?

– Det skulle vara jobbigare att jamsa med och försöka bli älskad av Idol-juryn. Jag har liksom inget att förlora.

Bryter exil nästa höst

En stor del av sitt sabbatsår tillbringar han i Norge, men det kommer regelbundna statusrapporter eftersom han skriver krönikor för flera ETC-tidningar. Påfallande ofta innehåller de här texterna naturlyriska betraktelser över havet. Alla har en dragning till det stora blå, tror Sundström.

– Det är väl livmodern. Norska havet är fantastiskt, man tittar ner på botten och där ser man sjöstjärnor, krabbor och massa olika sorters tång och det kokar av fisk! Det är så mycket liv i det, jag tror det är det jag gillar.

När kommer du hem egentligen?

– Nästa höst, i oktober. Då jävlar!