En kväll på residenset

Alla hade slips, utom prästen, imamen och jag. Det var en konstig kväll. Jag vet egentligen inte varför vi var inbjudna, jag trodde det hade något med solcellsparken i Katrineholm att göra, men icke.
Det var helt enkelt landshövdingen Bo Könberg som i landshövdingresidenset hade samlat en massa personer för att äta middag. Tillsammans.
Det var politiker som M-ledaren Sten Nordin och tjänstemän och en och annan företagare, någon rik godsägare, Sveriges rikaste uppkomling, några musiker, den här tidningens korsordsmakare (jo, de var där, både Stina och HC), psykologen Johan Cullberg och serietecknaren Malin Biller och så imamen, prästen och jag.

Plus en trubadur som malde och malde och förstörde varje försök till tankeverksamhet.
Han skrattade hela tiden som om han sa något kul.
Eftersom jag var kvällens chaufför så drack jag inget och kände alltmer hur jag började hamna i en absurdistisk film jag inte skulle vilja se.
Det är så ibland.
Man hamnar i något och känner att detta kan inte vara verkligheten, det är något annat och så ser man sig runt och inser att alla andra kanske känner precis samma sak.
Vad gör vi här?
Hur hamnade vi i detta liv?
Är detta ett liv?
Hur ska jag bete mig i detta spel jag inte vill spela?
För visst är det ett spel?

Bo är en trevlig och artig värd som berättar om husets tavlor och sedan förklarar att han är väldigt glad över att vara den enda landshövdingen som slipper bo i sitt residens.
Imamen förklarar att de ledare som kommer efter de avsatta i Egypten och Tunisien nog är av samma skrot och korn, inget bra kommer efter något dåligt och jag hör honom som genom en hemmagjord telefon av toarullar. (Du minns väl hur man gjorde dem? Toarulle, smörpapper spänt i änden, en lång tråd till nästa rulle. Spänn, lyssna, prata.) Hela världen jublar över revolutionerna på de arabiska torgen utom…
Johan Cullberg säger att det är intressant detta här.
Prästen skrattar och berättar att han älskar tidningen. Varje fredag samma nöje.
Själv vinner jag och bordsgrannen tävlingen om vem som kan sjunga mest högljutt.

Nej, det går inte att prata eller mingla. Inte lära av varandra, inte knyta kontakter. Min berusade granne vill sätta upp en vindsnurra, men då vajar masten till.
Så vad gör vi här?
Jag menar, om någon bjuder på middag vill man ju inte vara oartig utan anledning. Klart man ska komma om någon vill diskutera och utbyta tankar.
Men vad gör vi här?
Så fort det går tackar jag och drar med de andra till bilen. Ute är det kallt, nästan fruset, den svarta kostymen är ett alltför tunt skydd mot vinden.
Vi går i centrum i det vackra Nyköping, en stad som inte byggts sönder helt och det är ju inte stadens fel att H&M, Dressman, Clas Ohlsson, Åh­léns och 7-Eleven ser likadana ut över hela landet där de ligger på gågatan.
Det är en liten stad.
Vid Systemet hör jag plötsligt förklaringen till middagen.
Det kommer från tunn röst, en kvinna pekar efter oss och säger: ”De har varit på residenset.” Så nickar hon till sin kvällsvandringskamrat. Hur visste de det? Jag har ingen aning men plötsligt slår det mig att det för några är skillnad på att ha varit inbjuden eller inte.
Plötsligt förstår jag vad middagarna, träffar, listor över kända personer att ta in, egentligen handlar om.
Det är som med föreningsmöten eller Rotaryträffar eller de där välgörenhetskvällarna som börjat sprida sig uppåt i städernas mediala slum.
Det finns ingen poäng med dem, det finns inget utbyte, det finns inget viktigt som sägs eller tänks, det finns bara detta enda enkla.
Sammankomsterna finns till för att visa de oinbjudna att de är just det.

Det finns inget farligare för förnuftet än tron att man skulle tillhöra något särskilt, att man skulle vara del i en intressant särskild sfär, att man genom pengar eller position har någon särskild anledning att umgås med andra som visar upp sin makt.
Där uppe händer inget intressant
Den bästa bild jag sett över det jag just upplevt är filmen Vampyrernas natt, där alla är samlade till middag, hela rummet är fullt av grandiosa speglar men när det tilltänkta offret tittar in i speglarna ser han att det finns ingen där. Ingen spegelbild.
En fin middag. En spegelsal där ingen kan spegla sig.
Och jag inser att jag – precis som Gustav Fridolin – borde ha köpt slips.