Världen har blivit psykotisk

Det är årets kortaste dag och solen klättrar upp en liten bit över havet, vinden känns mild och god. Vi puttrar ut med vår lilla båt, ur den lilla hamnen, förbi fiskevaeret där måsarna hänger som en myggsvärm, stilla och avvaktande.

Det är vackert livet. Den är vacker vintern, när den är så här, exotisk för en svensk, ingen jävla snödriva med nån full tomte i, men långt upp i norr, i Nordnorge, vänder det nordliga klimatet söderut, en golfström värmer fortfarande kusten och för karibisk drivved och märkliga djur till den arktiska kusten. Och solen ser man, horisonten är så låg här om man tittar söderut och västerut, och den vita tandraden av snötäckta fjäll glöder rött av strålarna.

Börjar skita i världen när jag varit här ett tag. Lyssnar inte på musik, går långa promenader på öns hedar och klippor, tittar på örnar. Lyssnar på vinden som tjuter i fönsterblecket på nättarna.

Drömmer om norska valkyrior som står och blåser i bronslurar med knäna i tången, dom är två meter långa och har bara lusekoftor på sej, det är dimma och brölen från bronslurarna blir som en mistlur som lockar vår båt på grund…

Vi har alla ett arv att släpa på.

Jag tror man liksom ärver såna bilder med generna, drömmar ens föräldrar eller ännu äldre förfäder drömt. Ett gemensamt undermedvetet psyke, som vi delar med resten av mänskligheten. Rädslor, drömmar.

Och mardrömmar.

Nu har expertisen konstaterat att Utöyamassakern utfördes av en galning. Det finns ju massor att säja om detta, man kan säja att det är ju märkligt att så fort terrorn kommer från höger, vilket den ju oftast gör i vår del av världen, så är det ensamma galningar.

Självmordsbombaren i Stockholm skickades inte till rättspyk, han hamnade på bårhuset, det hitills enda offret för den muslimska terrorvågen i Sverige.

Det där vet ni redan.

Nån skrev att utlåtandet påminner om sovjetisk psykiatri, man sjukförklarar ett sätt att tänka. Och jag tror jag håller med. Det finns så mycket att sjukförklara. Eller ingenting kan sjukförklaras. Alla handlar utifrån sin egen logik och alla beteckningar man sätter på folk. Kom ihåg att det som gäller idag kommer att skrattas åt imorgon, alla fina experter som uttalar sej kommer att få fel.

Jag tycker att hela tänkesättet som gäller i världen idag är psykotiskt. Och schizofrent. Därav paranoian som leder till meningslöst våld. Därav skolbarn som leker Idol-jury på skolgårdarna och skolpersonalen som startar sina program mot mobbing utan att se att mobbingen börjar alltid i vuxenvärlden – i en värld där katten jagar råttan och råttan jagar repet, där du ska stå inför en jury och säja ”Jag är mycket bättre än alla andra, välj mej, snälla ni” och juryn bara hånler och river sönder ens biljett till Den Stora Festen.

Så känns musikbranschen och jag ger fan i den just nu. Vi ska fiska sej och sälja den här för tio norska kronor kilot, rensad. Det har stormat sen vi kom hit och vi är två försiktiga generaler med en liten fiskebåt som heter Ronja. Jag tror lokalbefolkningen skrattar åt oss, men idag var havet lugnt och en granne tog med oss i sin båt. Den är mycket sjösäkrare och vi lägger långrev efer hälleflundra. Snart ska vi visa alla vilka storfiskare vi är.

Känns lite som när man lirade på 80-talet, musikbranschen garvade åt oss. Vi fiskade lite i utkanten av dom stora fiskebankarna och till slut hade vi en riktigt flott scenshow med blåsare och kör.

Så kommer det också bli här ute i norska havet. Bronslurar ska ljuda över vattnen. Havet ska koka av fisk. Vattnen kommer att återhämta sej från all rovdrift, laxodlingarna kommer att upphöra och oljan bli kvar långt under havsbotten. Energiproduktion blir småskalig och utspridd över världen, osårbar som internet. Matproduktion likaså.

Allt börjar här och nu. Jag skiter i vad som står i tidningarna, grannen här som kör oss i båten skrattar åt oss svenskar och säjer ”Det var latterlig, detta med Saab!” och jag får ju hålla med, jag säjer nåt om att vi svenskar så gärna tror på auktoriteter, att det är hela det här hyllandet av The Big Guys som är problemet, men mina ord far iväg i den milda fartvinden.

Här är det vackert och vänligt, och jag tror att jag börjar härifrån, jag blankar tavlan och börjar nu.

Imorn kommer solen lite tidigare och stannar längre.