Vänd dig inte om

Bilen kör iväg. Du vid ratten, den lilla i passagerarsätet, den stora där bak bredvid väskor med kläder, leksaker, det viktigaste. Din blick är samtidigt trött och fokuserad.

Det som ledde dig hit – dagen då du och barnen flyttade från pappan – började med att du blev suddig:

Du ser dig i spegeln men det är någon annan där. Det är nåt otydligt grått menlöst. Det är ingen där. Helst närmar du dig spegeln med något av dina barn i famnen så att du kan fokusera på dem. Göra miner och skratta. Du har blivit expert på hålla allt otryggt inuti Men ensam på toaletten ibland. Badrumsspegeln. Du glömmer dig. Du står och borstar tänder kanske och så råkar du se ansiktet som försvann och alla kränkningar samlade i en färg, en struktur. Grå suddig.

Äckliga jävel. Du är så misslyckad. En elak satkärring är du och en jävla fitta. Säg inte emot. HÅLL KÄFTEN. Du gör fel. Allt du rör vid blir till skit. Det är oförlåtligt hur dålig, menlös, tråkig och ond du är Att sådana som du finns är en skam. Tack vare dig känns det positivt med miljöförstöring och krig. Ingen kan älska dig och att jag stannar är ofattbart. Så sa han till dig. Ibland sa det pang tjoff bang krasch. ”Sch”, sa du och svalde gråt som sten. Tänk på barnen. ”HÅLL KÄFTEN SA JAG TILL DIG, IDIOT”, sa han.

Ibland kom barnen i vägen.

Han sa aldrig förlåt så det gjorde du istället. Pappa är lite trött. Så sa du till barnen. Du försökte göra bra. Vara till lags, skärpa dig, inte vara så ledsen jämt för du förstör hans liv då.

Han sa att ditt liv var meningslöst, att du var hemsk vidrig TRÅKIG. Sen sa han att du skulle vara glad.

Det är svårt att vara glad när nån just sagt att ens liv är meningslöst.

En dag berättar du för mig. Mellan prat om väder och middagsplaner så sipprar det ut något litet, en detalj. Du möts av mina stora ögon. Tystnad. Du ler blygt fast magen knyter sig. Eller är det en knut som börjar lösas upp? Du känner ett svagt pirr, en nervositet. (Nu vet du vad det var. Flyktinstinkt.) Du berättar lite till. Det känns skönt nu när du börjat. Men först ser du dig om. Höger, vänster, bakåt, framåt. ”Det låter som kränkning”, säger jag. Jag är illamående, hela kroppen protesterar. ”Det låter som misshandel”, säger jag.

Plötsligt sjunker det in som kletig sirap i skallen, synapserna vaknar och sänder på hemliga linjen, viskar till alla små celler: Ta dina barn. Gå. Vänd dig inte om. Sedan blir jag en agent på hemligt uppdrag. Jag vill att du ska bo hos mig, men du avböjer för beslutet att lämna känns för svårt att ta. Så jag planerar din flykt. Inne i min hjärna inreder jag ett kontor likt det i The Wire. Dammigt med gamla grå datorer och oerfaren personal. Men när man måste klara något så gör man det. Så säger jag till mig själv. Och till dig.

Jag följer med dig till kriscentrum för kvinnor. Du är robotlik på vägen dit. Skakig, men fokuserad. Nu gör vi det här. Du börjar inse att du inte kan stanna, men också vad det innebär att lämna. Ett förhållande att sörja, en familj, barnens pappa, gemensamma drömmar, fler syskon, hemmet. Barnens teckningar på väggarna på kriscentrum. Det är ljust där, men tunga dörrar, passerkort. Och så teckningarna, som barnen signerat med kråkfotsversaler. Dagen då jag hjälper dig att packa, hyra bil och komma iväg till din brors hus i en annan stad, är som löpande bandet. Vi bara gör, utan att känna, för det är för svårt att omfamna.

Du skriver till mig sen att det är nu det verkligt svåra börjar. Livet fortsätter ju, men du hade inte hunnit tänka längre än till flykten. Sörja vill du göra och sova, men barnen behöver dig extra mycket nu. Var ska du bo, vad säger folk, tänk om ingen tror mig, hur ska det bli med vårdnaden, har jag glömt ringa någon myndighet, har jag gjort rätt, var det inte bara inbillning?

Tid passerar. Spegeln igen. Där är den lille jäveln. Såg du en kontur skymta förbi? Du tror det. Kommer ni ihåg hur man gjorde tecknad film förr i tiden? Innan allt blev data data data. Först suddiga blyertsskisser. Sedan fyllla i konturer med svart. Sedan färglägga Du ser ansatser till konturer nu.

Färger tränger fram. Du är technicolor alla miljoner färger och den starkaste jag vet.