Vad är det för krig vi ser?

Om man inte har begreppet klasskrig med sig när man lyssnar på ekonomiska nyheter är det svårt att förstå vad som händer. Här förklarar Johan Ehrenberg.

Förra veckan var sådan att man helst ville sätta upp en skylt i fönstret med orden ”tillfälligt stängt”. Det är ju något man lärt med åren. Man ska inte skriva när man är för arg.

Nej, jag begriper inte V- och S-besluten att låta borgarna stå oemotsagda i partiledardebatten. Här har alliansen lagt en budget som kommer öka utslagning, arbetslöshet, klassklyftorna, och dessutom minskat klimatpolitiken, och gömt det hela bakom slogan ”ta ansvar”. Vilket öppet mål i en debatt!

Personligen struntar jag helt i vem Ohly eller Juholt står bredvid i tv bara de säger något vettigt. Nu tvingades svenska folket se ännu mer av SD i rutan, hur klokt var det? Ett tips om man ogillar mediedramaturgin: använd ordet. Det är livesändning!

Jag orkar inte lyssna på Juholts ursäkter och förklaringar runt ersättningen till övernattningslägenheten. Det blir bara pinsamt, varje uttalande en plåga för en rörelse som borde diskutera politik istället. Ja, alla kan göra fel men måste alla som gör fel vara partiledare?

Utanför de här medierummen pågår samtidigt en förändring som är rätt otrolig. En ande släpps ur flaskan, begreppet ”class war” har börjat användas och det är som alltid, absurt nog, eftersom att den andra sidan använde begreppet som det kan ske. När rika republikaner i USA kallade Obamas beskedliga skattehöjning för rika för ett ”klasskrig” så blev det plötsligt medialt tillåtet att börja använda orden igen. Men med rätt innehåll.

För vad består kriget av? Om man inte har begreppet klasskrig med sig i ordboken när man lyssnar på ekonomiska nyheter är det mycket svårt att förstå vad som händer. Fram till 1975 var det omvända världen som gällde. Löntagare fick det bättre, välfärden skapades i alla västländer, vinsternas andel sjönk, finanskapitalet blev mindre mäktigt, bankerna reglerades och jämlikheten ökade. Demokratins makt över ekonomin var stor, det var otänkbart att allmänna medel skulle placeras på börsen eller att pensionsfonder skulle spekulera i råvaror eller valutor.

Sedan vändes politiken. Först i England och USA, sedan i land efter land. Vid 80-talets början steg även Sverige in i den nyliberala ekonomiska politikens värld.

Lönernas andel har minskat, välfärden försämrats och offentliga investeringar blivit en undantagsvara. Politiken har gjort sig allt maktlösare. Världens mäktigaste maktcentra består nu av personer som sitter i glaskontor och kallas finansmarknaden. Den är så stor att den – liksom på Kreugers tid – bestämmer över staters lån, dessa företag har blivit så mäktiga att de aldrig kan få falla. På bara 15 år har de 35 största bankerna i USA smält samman till fyra jättebanker! Monopolismen har slagit nya rekord jorden runt. Allt färre äger allt mer och det klasskriget sker öppet inför våra ögon. Det är bara så svårt att se när det blänker i fönstren.

Men de sysslar faktiskt med utpressning. Om inte världens löntagare går med på att finansmarknaden garanteras och betalas av staterna vid varje kris så hotar arbetslöshet, stängda fabriker och halverade pensioner.

Vilken fantastisk bomb att ha med sig in i ett klasskrig.

Den största gåvan högern gett detta finanskapital är nämligen rätten att skapa pengar. Förut var det statliga riksbanker som ”tryckte pengar”, idag är det privata banker som gör det genom att ge ut lån. Ju mer lån, desto mer pengar skapas. Och det mest absurda är kanske att staterna inte längre får skapa egna pengar, en stat som Grekland eller Sverige lånar av de privata bankerna, man får inte låna till sig själv för att till exempel bygga en järnväg. Eller anställa. Eller höja pensionen.

Inte ens de stater som har överskott får använda dem, utan överskotten skickas direkt ut på den privata finansmarknaden.

Politiken får inte utmana bankerna, då hotar kaos.

Det här skulle inte vara politiskt möjligt om inte västvärldens löntagare ändå fått en liten del av utvecklingen. Löntagare har fått bättre bilar, större lägenheter, mer mat och mer resor, och allt detta har gjort att agerandena bakom glasfasaderna har fått hålla på. Vem orkar bry sig över ett derivat? Eller kolla en blankning?

Men det är inte genom löneökningar världens löntagare fått det bättre. Den stora motorn är att löntagare blivit låntagare. Den ökade konsumtionen bygger på lån från dem som blivit vinnare på klasskriget. Finansmarknadens makt handlar inte om att den lånar ut till finansministrar eller multinationella bolag. Det handlar om att den lånar ut till alla. Hela världen betalar ränta till en liten elit som tagit makten att låna ut till alla andra.

Det nya klasskriget har börjat.

Tänk om Juholt eller Ohly orkat berätta det i tv?