Sweden is a good country?

Regnet faller över Malmö och ner i gatubrunnarna rinner blod, tomma patronhylsor, smuts och ansvaret för det som hänt. I staden där man skjuter raketer längs med marken, inte upp i luften, drar jag barnvagnen över fyrverkerirester, passerar växlingskontoret som pistolrånades häromdagen och kaféet där en hantverkare blev skjuten i huvudet. Jag vill tillbaka till där jag föddes. Jag vill ligga på en höskulle och lyssna på fåglarna. Dit avgaser och buller och illegala vapen inte når.

Jag vill tillbaka till min lågstadieskola där det mest dramatiska som någonsin hände var att ett förvirrat rådjur gick bärsärk på skolgården. ”Vi var alla väldigt skärrade efter det som hänt”, stod det i dagboken som vi skrev gemensamt i klassen varje fredag. Nu finns inte skolan kvar för kommunen har inte råd.

I mellanstadiet hade vi brevvänner i USA. ”Sweden is a good country to grow up in”, skrev jag till min brevvän Amy för fröken hade berättat om skillnaderna i välfärdssystemen i USA och Sverige.

Vapen och mord och rån och knark och hemlösa fanns bara på film. Det var som Frankenstein ungefär. Visst blir man rädd, men det är inte på riktigt.

Nu känns det inte som om Sverige is a good country. Vad skriver dagens mellanstadiebarn till sina brevvänner? ”Our family has a private health insurance so I feel safe.”

Jag längtar tillbaka till när allt kändes tryggt. Är det bara för att jag blivit vuxen? För att jag genomskådat bluffen om trygghet. Eller har saker och ting blivit sämre i vårt lilla land? Kanske både och. Ingenting känns tryggt. Det finns inte tillräckligt med dagisplatser, skolan är ett slagfält, barnfattigdomen ökar, om man blir sjuk får man skylla sig själv och överleva bäst man kan, när man blir gammal förvaras och sköts man om så kostnadseffektivt som möjligt och värdighet är något som man inte har rätt att kräva. Välkommen till världen, lilla barn. Här kommer du få det bra. Om du vinner på Triss. Utanför fönstret kör moppekillarna på trottoaren utan hjälm och med en cigg i mungipan. Registreringsskyltar förekommer inte. Jag kan inte somna. Någon varvar sin motorcykel så att trumhinnorna skallrar i huvudet. Det är vanligare att köra bil utan än med ljuddämpare. Tomgångskörning i evigheter. Barnen i lägenheterna på andra sidan gatan vaknar. Jag kan se in i sovrummen som i ett dockskåp.

Nere på gatan tänder en lågstadiekille raketer som han håller i handen och jag står och ser på med mitt lilla barn i famnen och vill skrika ”Snälla sluta, du gör illa dig!” men jag drar för gardinen och låtsas som inget. Drömmer mig bort till röda klöver och gärdsgårdar. I en liten spilta i ett bortglömt hörn av landet slipper man se och känna till någonting. Man sköter sitt och kan inget annat göra.

Kanske finns det för många som jag. Inflyttade typer utan kärleken och troheten till staden i kroppen, utan ambitioner om trygghet. Min trygghet bor i något diffust Astrid Lindgren-landskap, men här i stan får man räkna med en del spill. Så reagerar jag instinktivt på allt vidrigt som skett i Malmö på senaste tiden. Och när jag fantiserar om min unges framtid så är den inte i staden utan också i något odefinierat samhälle där allt funkar. Skolor och så. Så nu är det dags att skärpa sig för min del. Jag tycker att man ska se på ansvar och, ja, solidaritet, som något som behöver uttryckas konkret i vardagen. Vi ska hjälpas åt. Att jag sitter och skriver det här är ett typexempel på ett slött sätt att vara solidarisk på. Jag borde istället gå och hälsa på någon som behöver sällskap eller hjälp med att laga nåt trasigt eller barnpassning. En annan gång är det jag som behöver hjälp. Nu sitter vi alla i varsin lägenhet, lagar middagar och diskar under stress eller tristess. Den av tristress drabbade får lite sällskap. Den stressade blir avlastad.

Hur det skulle se ut i praktiken, vet jag inte.

Jag bara står vid mitt fönster och tittar in i 32 lägenheter åt ena hållet och 12 åt andra och det är som dockhus och blodet rinner för att för många tappat hoppet och det känns så fel och meningslöst.