Springan kommer!

Jag skönjer en feministisk och smart argumenterad kärlek för universums största jeanspenis.

Nu när årstiderna övergivit mänskligheten som verktyg för att mäta tid, kan vi falla tillbaka på en sista konstant: Bruce Springsteen spelar på Ullevi. Ja, det är dags igen. Ja, alla recensenter planerar som bäst om semestrar för att inte missa chansen att använda sina superlativer, samlade över karriärer enkom för detta tillfälle av ”passion” (återkommer ofta) i 62-åringens famn.

Seriöst, har någon redaktion skickat en kvinna att erotisera hans konserter?

I väntan på svar ägnar jag mig åt att utforska vad jag först tror ska vara en öken, nämligen positiva beröringspunkter mellan Springsteen och feminism. Det börjar som slö inget-annat-för-mig-googling. Okej, han blev släpad till skranket för att han, enligt en radikal grupp, förnedrat kvinnor genom att tjata om ”little girls” i sina sånger. Och visst tillrättavisar akademiker honom för att vara stereotyp.

Men där under sanden hittar jag porlande vatten, bland bloggar och forum. Jag skönjer en feministisk och smart argumenterad kärlek för universums största jeanspenis. Jag upptäcker dessutom en debatt vars existens jag inte känt till, och som metodiskt närmar sig om en kvinna kan tackla sig förbi mytologin: den amerikanska urmannen, alltid med ena kängan på gaspedalen för att ta sin V8 långt bort från allt som skaver, oavsett om det är nästa pass i fabriken eller en jobbig flickvän.

Här finns all klokskap som vi redan vet att sommarens Springsteen-kanonisering saknar.

Här finns även det öppna brev som Mona Sahlin författade 2002 (då skulle Springsteen spela i Stockholm). Det börjar ”Hej, Bruce” och är en kärleksförklaring till den som visat henne ”USA jag inte hade trotts fanns” och författat texter om att vara ”född att springa och kåt att älska”. Sahlin tycker att hon genuint delar hans drömmar om frihet och äventyr:

”För varje låt du spelar kommer jag att känna i magen att jag lever.”

Sahlin – som kallar sig själv feminist – har senare följt upp detta med att välja Springsteen framför Nobelfesten och deklarera att artisten är ”nästan lika viktig som han jag är gift med”.

Hon får ihop ekvationen, andra får det inte.

00-talets digitala undervegetation levererar. AnnaMaria har bloggat att hon hatar hur bara män har förmånen att nyttja springsteensk eskapism:

”Kvinnan hörde inte hemma i deras frihetssagor mer än som bifigurer i vackra klänningar eller som det man flydde ifrån då hon automatiskt stod för ofrihet.”

Debatten rasade parallellt på Isobel Hadley-Kamptz blogg, där hon själv reagerade mot ”en viss sorts västerländsk frihetstanke som är så nära sammankopplad med maskulinitet att den för mig som kvinna blir nära nog stötande”, och fortsatte: ”För det klart att man vill vara subjekt i den där frihetsdrömmen. Men det får man inte.”

Blattealibit har motsatt erfarenhet:

”När jag lyssnar på Bruce och känner in den livsstil, klädstil och tidsanda som sipprar igenom låtarna är det som att jag för en stund slipper detta ok av att tvingas vara kvinna i patriarkatet.”

Hon inte bara känner in, där och då blir hon Springsteen:

”För mig är det här ungefär som att kliva ner i ett varmt bad, eller susa fram i 110 på en rak väg eller båda samtidigt. Jag ser mig inte som ett objekt för den traditionellt manliga heterosexualitet som Bruce utstrålar, för en gångs skull är jag subjektet som utövar den. Och my lord, vad det är skönt.”

Springsteen har också fördelen att han oöverträffat beskriver det fängelse som den ”snäva, begränsande, kvävande, obegripliga” mansrollen kan vara, anser Blattealibit.

Jäkligt intressant, och det finns hur mycket mer som helst.

Så jag tar upp saken med en vän – kvinna och feminist – som gillar Springsteen nästan lika mycket som Sahlin (och manliga rockjournalister) gör.

– Vi måste rädda honom ur mansgröten, säger hon en rätt dimmig natt. Bojkotta först allt och alla som säger Bossen och Brucan, som vore han en tuff storebror. Döp om Springsteen.

– Till vad?

– Springan.

– Springan?

– Precis som Brucan, men Springan. Du känner redan att allt har förändrats, inte sant!