Spacklande generation

70-talisternas tar till alla medel för att undvika floden av hopplöshet. Hur ska de annars skydda sig mot en yngre generation av desperata timvikarier?

Jag är inte helt säker på att jag har rätt och jag vet ju att det inte är skrivet i sten, hur vi definieras av vår generation. Men det finns något jag tänkt på mycket sista tiden och det är 70-talisterna, som alltid verkar ha haft det så bra och bekvämt. Och hur det kommer att gå för dem när tiderna förändras.

Jag lade märke till det häromdagen – hur många av de som syns och hörs och sätter agendan i samhället är just 70-talister. Ofta pratar de om inredning, kläder och självförverkligande. Kanske är det en åldersfråga, men med tanke på de små chanser mina jämnåriga har att få ett bra betalt fast jobb lär vi inte ha lyxen att bekymra oss för gardinfärger när vi är 35-årsåldern, utan snarare om vi har någonstans att över huvud taget hänga gardinerna. Eller är det bara naturligt att de syns och hörs, eftersom många gör karriär just i 30-årsåldern? Jag tog upp det med en kompis, och han höll med.

”De har spacklat väl”, sa han.

Tanken satte sig. Kan det vara så att 70-talisterna är den spacklande generationen? Alltså, då menar jag inte bara att de spacklar väggar på nyinköpta bostadsrätter, de har också spacklat arbetsmarknaden. De har insett att de yngre än dem själva blir allt mer desperata i takt med den ökade ungdomsarbetslösheten och bostadslösheten. De måste spackla, så att de inte dras med av floden av hopplöshet. Hur ska de skydda sig mot min egen generation av desperata timvikarier?

För det är inte lika lätt att vara ung i Sverige som på 90- och sena 00-talet. Vad händer nu? När man inte lika lätt får betalt för att sitta i en soffa och prata om ironi och uppvikta jeans med sina kompisar och kalla det tv-program, eller leka med laptops i en hoppborg och kalla det IT-startup.

70-talisterna var den sista generationen i Sverige som hade det bra. De växte upp innan sparkraven på skolorna – som var vardagsmat när jag själv växte upp – och de var barn till de välgödda 40-talisterna som fick allt det göttiga; var hippies när de var unga och sedan vände kappan efter vinden och roffade åt sig allt när de märkte att det blev hårdare tider. Nu verkar många 40-talister inte längre så intresserade av peace, love och solidaritet utan mer av aktiehandel och lägenheter i Spanien.

Många av deras barn är 70-talister, och de sitter på de sista jobben som fanns kvar innan min egen generation dök upp på den tynande arbetsmarknaden. Är de smarta inser de väl att om de släpper spacklet, då rasar det in åttio- och nittiotalister som vill ha deras jobb. Nä nä nä, spacklet måste hålla.

Det finns ett engelskt uttryck, ”beggers can't be choosers”. Alltså: den som tigger kan inte vara så nogräknad. Min egen generation av 80-talister och 90-talisterna efter mig är ”beggers” och 70-talisterna är ”choosers”. Alla deras val har varit aktiva. Först skulle de leva livet länge utan att skaffa barn och familj. De valde sig själva, valde karriären, valde självförverkligandet.

Sedan valde de att gifta sig – och det gjordes det en stor grej av, bröllopsmagasinen exploderade. Sedan valde de att skaffa barn – som om det var något revolutionerande och ytterligare ett lifestyle-alternativ där barnens kläder blev en accessoar. Sen valde de att börja baka bröd, göra egen korv, dricka svart kaffe....något som vanligt folk har gjort i några hundra år.

Spackel är till för att täcka, inte bygga upp. Ljust-och-fräscht-hysterin har gjort att många bärande väggar slagits ut, vilket lett till att hus har börjat bli sneda och vinda på flera håll i landet och arkitekter varnar om att det bara är en tidsfråga innan något av husen rasar ihop. På samma sätt är det kanske en tidsfråga innan 70-talisterna, som skrutit om hur livet varit en så fet räkmacka, (referens: se über-70-talisterna ”Filip och Fredriks” bok om hur allting var så härligt under deras uppväxt) trillar över på andra sidan.

I en amerikansk serieteckning från krisen i början av 1930-talet hoppar en bankir ner i en håla där det står ”depression”. Men hålan är redan upptagen – av en konstnär. Bankiren frågar vad han gör där, varpå konstnären svarar: ”Jag bor här.”

Nu är tiderna hårdare, och 70-talisterna klamrar sig desperat fast vid sina villor, bostadsrätter och fasta jobb. Risken är att 70-talisternas bostadslån slår i taket och de förlorar sina fasta jobb i någon av ”reformerna” som regeringen håller på med. Och att de hoppar ner i hålan av bostadsbrist och arbetslöshet men inser att den är proppfull av 20-nåntingar som bor där i femte hand. Med fula hål efter knappnålar i väggarna och allt.

Vad händer då?