När kan jag hyra en vän?

I mataffären handlar jag alltid med hjälp av självscanning. På hamburgerrestaurangen beställer jag numera ofta mat i expressautomaten, där man slår in vad man vill ha och får hämta ut maten i kassan. På vissa håll kan man beställa mat till bordet via pekskärmar, så inte ens servitriser behövs längre. Google utvecklar bilar som inte kräver förare, så taxichaufförerna lär väl vara arbetslösa om några år. Och antalet svenskar som köper hemkörda lådor med mat som man beställt på internet istället för att gå och handla ökar, att döma av alla företag som poppar upp i branschen. De förarlösa tågen är på ingång, och spärrvakterna i tunnelbanan i Stockholm har ersatts med fullängdsspärrar.

Det ser även mörkt ut för industrijobben: Vetenskapstidningar och nyhetstidningar fylls av nyheter om 3D-skrivarnas ankomst. Snart kan man till och med skriva ut vapen ur dem, varnar New Scientist som jag brukar läsa för att få nyheter från ”den andra världen”. Varför ska någon anställa mig för att montera ihop grejer när det kan göras med ett enkelt klick på ”print”?

Om vi inte behöver personal på alla de här arbetsplatserna, vad ska folk göra? Framtidsvisionen om jobb verkar inte sträcka sig längre än till ”app-industrin”.Till och med butikerna verkar ha svårt att hitta på något folk behöver, som de inte redan har. Politikerna har löst ”jobben” fiffigt genom att ge skattepengar till rika så att de kan betala fattiga för att städa deras hem, hjälpa deras ungar läsa läxor och blanda deras drinkar. Ett annat alternativ, som jag skulle föredra, är en medborgarlön. Då skulle alla ha råd att leva, även dem som inte haft turen att få de sista kvarvarande butiksjobben. Samtidigt frågar jag mig hur långt utvecklingen med automatisering kan gå. Finns det inte en punkt när vi börjar sakna att träffa andra människor? En punkt när vi går runt hela dagarna utan att behöva interagera med en annan människa. Min gissning är att det snart går att få Rut-avdrag på ”hyr en vän”.

Men det finns något obehagligt med relationer som bygger på en transaktion. Betald sex, betald kärlek, betald läxhjälp – allt detta har något gemensamt: ett avstånd mellan människor. Leenden som bara existerar så länge det finns pengar. Vad gör det med oss, att se varandra som kunder istället för medmänniskor? Det är en daglig utmaning att motverka den nyliberala synen på andra människor som levande bankomater. Att minnas att alla är människor. Hela tiden.