Jag är ingen maskin

Det individualistiska viruset vill tränga längre in i våra hjärnor – och vi måste stoppa det.

Under förra året var jag i Aten och Barcelona och intervjuade människor om krisen. Många tyckte sig se en ny utveckling. Den involverade inte hela befolkningen men ändå, det var en förändring bland vissa som innebar att fler människor började samarbeta utanför de etablerade nätverken. Den gräsrotsrörelse som växte fram gick ut på att folk hjälptes åt för att hitta alternativ till den raserade välfärden eller andra områden där den korrupta stats­apparaten svikit dem.

Ett exempel var människor som ställde upp som gratis extralärare åt fattiga familjer som halkat efter på grund av den dåliga undervisningen. Andra var mötesplatser och alternativ nyhetsradio skapad av volontärer som tröttnat på den vinklade rapporteringen i media. 

Trots åtstramningspolitiken och den växande fascismen som kryper under hela det europeiska skinnet, gav dessa exempel en gnutta hopp.

Kanske har den nyliberala individualismen inte helt lyckats tränga in i människor, separera dem till små celler avskilda från varandra. Kanske har den inte helt lyckats skära bort våra mänskligt empatiska hjärtan från den Rationella Ekonomiska Hjärnmänniskan.

Trots att den ”allmänna uppfattningen” är att vi ska ”förverkliga oss själva”. En och en. Helt utan hänsyn till att vi faktiskt lever på samma planet, att en persons ”förverkligande” inte sällan är till priset av att en annan person måste skura toaletter resten av sitt liv.

Jag tänker på vad sociologen Pierre ­Bourdieu ­skriver: ”Den allmänna uppfattningen, vems ­uppfattning är det egentligen?”

Frågan jag tror de flesta svenskar måste ställa sig 2013 är: Vill vi att Sverige blir som England och USA? Vill vi ha ett land med fattiga och rika, och inte mycket där emellan? Om inte: Hur stoppar vi utvecklingen där vi går i dessa länders fotspår? 

Eller, frågan är kanske: Hur ser vi på varandra med hjärtat, hellre än med hjärnan?

Det är en ständig kamp, att försöka att stoppa det individualistiska viruset från att tränga längre in i våra hjärnor. Viruset som bär med sig en konstant rädsla: idén om individuellt ägande skapar inte bara ansvar, utan också en rädsla som allt för ofta är motsatsen till medmänsklighet. Äger du (eller banken) din bostad måste den skyddas till varje pris, på ett helt annat sätt än om du bodde i en hyresrätt. Det var den rädslan människorna i Vallentuna kände för att boendet för ensamkommande flyktingungdomar skulle få deras belånade villor att sjunka i värde. En rädsla som fick dem att glömma anledningarna till varför flyktingarna kommit hit i första hand (antagligen långt mer brutala än dyra amorteringar) och prioritera sina egna intressen. Jag förstår dem, i en kapitalistisk ekonomi måste var och en värna om sina intressen – det är kapitalismens själva logik.

Men var får hjärtat, medmänskligheten plats?

Det är samma rädsla folk känner inför att tvingas betala skatt för att någon sjukfuskare ska få ta del av ens lön. En rädsla som får oss att glömma att de flesta sjuka verkligen är sjuka, de flesta arbetslösa vill ha ett jobb och de flesta som får socialbidrag har inte valt det som ett förstahandsalternativ. Det krävs mod av oss att stå emot det individualistiska, egoistiska, ”rationella” ekonomiska tänkandet. Men vi måste stå emot, låta hjärtat och empatin få plats i samhället. Vi måste tänka ekonomiskt irrationellt ibland för att våra hjärtan ska få plats.  

För vad är vi egentligen, människor eller maskiner?

Kalla mig hellre irrationell än en sociopatrobot.