Handlar allt om mjölk?

Jag har alltid varit tveksam till kost och matdebatten. Den sticker iväg åt olika extrema håll hela tiden. Först är det fettfritt, sedan är det mera fett, först är det vegankost, sedan är det stenåldersmat med kött och nötter.

Jag känner mig lätt allergisk mot dem som gör mat till en antingen-eller-fråga. Antingen är man god och äter sojaindustriprodukter eller ond och äter fläskkotlett.

Att matdiskussioner blir så extrema handlar troligen om att det är vår innersta vardag vi diskuterar. Vi är vad vi äter och vi känner vårt jag djupt anklagat om någon säger att ”den där biffen bara förstör jorden”. Eller: ”Din mangojuice hotar klimatet.” Svaret blir en ilska som inte skapar debatt. ”Ge fan i min tallrik.”

Själv har jag valt en privat prioriteringslista för den mat jag äter. A. Lokalt odlad. B. Solidarisk. C. Ekologisk. Jag försöker äta ”efter årstiderna”, jag har råd att handla lokal mat, och jag äter raggmunk av ekopotatis med fläsk från ”glada grisar” eftersom jag inte tror på helt vegetarisk kost. Och jag skulle aldrig dricka sojamjölk av klimatpolitiska skäl. Liksom jag aldrig skulle köpa ekologiska avokados från Israel av politiska skäl.

Men om jag gör detta – mitt privata beslut – till en fråga om att alla andra gör fel så missar jag det stora problemet med matfrågan. Vi skapar låtsasmotsättningar mellan en vegetarian och en frukterian och en animalier istället för att diskutera makten över maten och den sjuka industriproduktionen som skadar djur, människor och klimat.

Själv skulle jag vilja befria mjölken. Jag vill att vi ska kunna sälja och producera mjölk som inte pastöriseras – lokal mjölk från lokala bönder som gärna får ta mer betalt för riktig mjölk än den industriprodukt som jag kan köpa i kyldiskarna. Jag tycker det finns något grundläggande sjukt i hur vi behandlar alla mjölkprodukter, hur de hettas upp, slås sönder och sedan – när de tömts på näring och nyttigheter – får artificiellt tillsatta ämnen som ska imitera dem som fanns i den naturliga mjölken från början.

Den industrimjölk vi har bygger på beslut från 30-talet, pastörisering skapade enorm hållbarhet, mjölken blev lätt att blanda, frakta och lagra och från att det fanns ett mejeri i varje litet samhälle till några få jättekoncerner. Det är viktigt att erkänna att det senare har gjort mjölken billigare. Men den har samtidigt skapat djurplågeri, kossor som fångar i mjölkfabriker, fodermatade av soja och annat istället för det dyrare betet.

Och den har gett oss människor mindre nyttig mjölk.

Jag ska inte låtsas som om jag länge och vetenskapligt studerat det här. Det här bygger på min egen livsstil, jag söker argument och berättelser som bekräftar det jag tror på lika mycket som alla andra. I det här fallet är det boken Mjölkrevolutionen av Fredrik Colting som inspirerar. En riktigt spännande resa med mjölk från antiken och fram till dagens pastöriserade produkt. Colting ger sig på livsmedelsverk, ministrar, livsmedelsjättarna och mjölkkritiker med en stormande entusiasm. Det är en riktigt lättläst och rolig bok även för den som inte håller med. Slutsatsen kan sammanfattas enkelt: Drick mjölk – men opastöriserad, och från lokala friska gräsätande kor.

Jag tror jag förstår varför det här budskapet slår an som en sträng djupt inne i mig själv. När jag var barn så tog min mormor mig i handen, vi gick upp på fjället (det var ett mycket litet fjäll) och så lärde hon mig mjölka den vita norrländska kon. Sedan bar hon ner hinken, vispade och den mjölken drack jag på sommararna under några ljuvliga barndomsår. Idag kan man bara köpa sådan näringsnyttig mjölk under namnet ”kattmjölk”.

Jag har aldrig trott på idén att människor inte ska dricka mjölk. Vi är däggdjur, det betyder att vi diar, sedan kan vi inte dia all mjölk och inte heller tillgodogöra oss allt i den. Men väldigt mycket.

Poängen med Mjölkrevolutionen är att den istället för att acceptera reklamens påståenden om industriell mjölk väljer att vända på frågan. Om världen plötsligt fått laktosintoleranta människor kan det kanske bero på något fel i deras mjölk, inte på fel i mjölken i sig. Om dagens mjölk skapar djurplågeri är det kanske inte mjölkens fel, utan industrins. Politiskt blir slutsatsen att makten över matproduktionen måste flyttas från industrijättar till konsumenter och lokala producenter. Politikens jobb är att befria alternativ matproduktion och konsumtion, vi kommer aldrig kunna bli självförsörjande var och en (storjordbruk behövs) men vi kommer kunna få ett mångfald och sundare mat. Det viktiga är att hitta de gemensamma förändringskrav som kan gynna vegetarianer, grisätare och mjölkdrickare. Alla mår bra av bättre mat, vilken personlig livsstil man än lägger i den.

Själv kommer jag att återgå till kattmjölken.

PS. Eftersom boken Mjölkrevolutionen är svår att få tag på har vi gjort den till Månadens bok i Varuhuset.etc.se, där den dyker upp nu under helgen!