Föräldrafällan

Alla föräldrar gör så gott de kan. Så måste man tänka. Fredrik Strage är i en krönika rädd att nån genusmedveten person ska se hans dotters rosa mössa. Sådär håller man på. Tänker på vad andra ska tänka. “Har jag knutit bärsjalen lite väl lågt?” eller “Hmm, nu har ungen blommig kudde, filt med rosa detaljer samt overall i pastellfärger. Det är ju väldigt flickigt. Tur att vagnen är blå” eller “Nu börjar det regna och jag har inget paraply att hålla över barnet i sjalen. Alla som ser oss kommer tycka synd om lilla barnet. Bäst att springa skitfort och komma hem svettig och uppjagad och på inte alls bra humör. Men vad gör man inte för att verka respektabel”. Det har kommit ut en bok om flaskmatning. Författaren Petra Jankov Picha har skrivit den för att hon tyckte att det var svårt att få bra information om flaskning på BVC och BB, eftersom amning är det som främst förespråkas överallt, menar hon. Det är bra att den här boken finns.

Men jag tycker att vi behöver prata om det här som ett problem i kommunikationen med BVC/BB för både ammare och flaskmatare, snarare än som ett problem med så kallad “amningshets”. För jag vet lika många som fått missvisande eller kränkade råd om amning som om flaskmatning. Mitt barn gavs mjölkersättning mot min vilja på BB, till exempel, och amningen började inte funka ordentligt förrän de dåliga, ovetenskapliga råd jag fått på BB ersattes av råd från Amningshjälpen, som jag kontaktade. Som ett exempel.

Det är så synd att det blir en slags kamp mellan flaskmatnings- och amningsföräldrar för det tar fokus från det egentliga problemet, vilket är att det finns personal som inte är uppdaterade om vad som gäller för flaskning och amning och framför allt inte är lyhörda för vad föräldrarna vill. BVC ska syssla med friskvård, inte sjukvård, och vara försiktiga med att lösa problem som föräldrarna inte uttryckt. Det gör föräldrar osäkra och min gissning är att det är därför många positionerar sig så kraftigt i sitt amnings- eller flaskningsläger.

Man undrar: Duger jag? Gör jag det som är bäst för mitt barn? Vad tänker andra om mig och de val jag gör? Och när man blir osäker är det lätt hänt att börja döma andra, för att stärka sig själv. Saker jag skulle kunna malla mig över är att jag ammar mitt barn och därför får hon i sig en massa antikroppar som skyddar mot infektioner eller att jag bär i sjal vilket är mycket mer ergonomiskt för både bärare och barn än att bära i en Babybjörn. Jag skulle kunna sätta igång tysta fighter mot andra mammor. “Haha, vad den stackars ungen hänger och skumpar i sin Babybjörn.” Eller “Vilken dålig morsa som inte ammar! Hon har säkert inte försökt tillräckligt!”. Och så vinner jag och blir en bättre förälder. Eller?

Vad vinner någon enda människa på att jag fördömer dem som inte gör som jag? Och vad vinner jag och mitt barn på att jag oroar mig för vad andra ska tycka om mitt föräldraskap? Inget.

Jag skulle vilja dela med mig av en metod. När jag känner mig osäker eller kass, då lyssnar jag på Knattetimmen i P4. Louise Hallin och Malin Alfvén bildar en tryggt lysande fyr av sunt förnuft när det känns stormigt i föräldrahjärtat. De tänker alltid på barnens bästa. Ofta blir jag varm och sentimental och kanske fäller en tår för att det är så oerhört vackert att höra dem försvara en blyg femåring eller en fyraåring som ljuger eller spädbarn som inte vill sova. Lösningen verkar alltid vara att lyssna på barnet, försöka förstå dess behov, att ge kärlek och inte tvinga eller pressa barnet.

De säger saker som att det inte finns någon metod som funkar på alla barn utan att varje barn kräver sin egen metod. Det är ju inga komplicerade råd och det är just det som är så rörande. Som orolig förälder är det som att själv få komma upp i famnen och bli påmind om att närhet och att bli lyssnad på löser de flesta problem.

Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att även personer utan kids kan ha behållning av Knattetimmen. Alla har ju varit barn, liksom.