Floskler om flexibilitet

En vän till mig har varit sjukskriven för utmattningssyndrom. Hon bröt ihop en dag på sitt caféjobb. Då hade hon under en längre tid arbetat många övertidstimmar och inledningsvis jobbat nästan varje helg utan möjligheter att vara sjukskriven, trots att hon vid ett tillfälle hade hög feber. Arbetet bestod av många tunga lyft och monotona rörelser, det var konstant stressigt med luncher på en kvart. Det fanns inga möjligheter att säga nej till alla extra timmar.

På personalmöten brukade det heta att alla anställda var ”sina egna entreprenörer”. Vid flertalet tillfällen fick man besök av coacher som genomförde positiva övningar med personalen. När min vän påpekade de orimliga arbetsförhållandena fick hon på diskreta och vänliga sätt veta att hon inte var tillräckligt driven och flexibel.

En annan vän skriver om sitt slitiga arbete som kökspersonal, som hon flertalet gånger kritiserat för sin usla arbetsmiljö. Hennes chef reagerar på kritiken. Inte med ett bemötande av hennes upplevelser, utan med en önskan om att hon ska ändra inställning. Hon borde ägna mindre tid åt hat och negativa känslor och i stället öppna sig för människor runt omkring henne.

Jag har själv hört flosklerna i diverse servicearbeten. Som hotellstäderska, timanställd på behovsbasis, var jag inte bara en städerska som såg till att rummen var rena och minibaren fylld. Jag skulle vara en öppen och ständigt servicetänkande nyckelkompetens, redo att bemöta kundens alla behov och betrakta mig själv som en viktig del i hotellkomplexets företagande. Stå ut med många timmars övertid och få raster har polerats över med begrepp som flexibilitet. Att inte kräva bättre villkor har översatts som att man aktivt är en del av företagets anda och strävar efter positiv gemenskap.

Kritiken mot självhjälpsfloskler och positivt tänkande är vid det här laget omfattande. Säg den politiska skribent eller kultursida som vid det här laget inte har haft minst en text som behandlar självhjälpskulturens lyckojakt. Det blir lätt ett uddlöst, elitistisk raljerande över de som väljer att tro på tankens kraft för att förändra sitt liv. Om man ska kritisera den begreppsvärld där flosklerna blivit allmänt språkbruk bör man i stället rikta in sig på sättet som de ofta används för att maskera maktstrukturer och utnyttjandet av människors arbetskraft. Precis som talet om att man med tankens kraft kan förändra allt i sitt liv innebär att hierarkier döljs, betyder språket i företagsvärlden att man effektivt gör arbetet till något annat än det är.

När diskussioner förts om huruvida man får säga ”skitjobb” är det alltid identifikationen med arbetet som framhålls av förfärade tyckare som menar att de som talar om skitjobb ger uttryck för klassförakt. Men debatten om skitjobb handlar inte om att det är mindre värdefullt att vara städerska och kökspersonal än någonting annat. Det handlar om att det oftast är otrygga arbeten, med många arbetsrelaterade skador och stressiga miljöer med få möjligheter till insyn och kontroll över sin egen arbetssituation.

Där klingar också flosklerna extra falskt. Alla som jobbar som timanställda eller via bemanning i serviceyrken vet att de är fullständigt utbytbara. Om de blir sjuka, protesterar mot arbetsvillkoren eller låter det positiva leendet stelna för ett ögonblick riskerar de att åka ut.

En städerska med osäkra anställningsvillkor är ingen nyckelkompetens i företaget. Någon som serverar latte på övertid, på gränsen till utmattningens rand, är inte en fri entreprenör. Kökspersonal som sliter tio timmar i sträck och ser kollegor skrika av smärta när de bränner sig på något har inte som primärt mål att positivt öppna sig för omvärlden.

Ett jobb med skitvillkor är ett skitjobb.

Det kan inga brandingbegrepp i världen sminka över.