En julig vandring

Allt oftare ägnar jag allt mer tid åt att inte ta emot information. Det är så oerhört mycket jag inte vill veta varje dag. Som att H&M vill sälja en skjorta. Eller att börsen gått ner en procent. Eller att Victorias mage växer. Eller att någon känd manlig mage minskat genom en ny kost. Eller att jag kan få en ny tv räntefritt i sex månader. Eller att några tycker illa om adventsljus i skolan för att det är kristet. Eller att min pension kan stiga om jag vill. Eller att en människa mördats i Yxtaholm. Eller att personen som mördades för 20 år sedan inte blev gripen på grund av… nej, jag vill inte veta. Inte heller hur många som köpt Zlatans bok.

Lustigt nog verkar detta att inte vilja veta reta en del människor mer än annat.
Ibland ringer det och man får kämpa för att inte vara otrevlig.
– Hej, det är Peter från Com hem. Du har ju bredband via oss och tv och nu har vi tagit fram ett erbjudande som gör att…
– Nej, tack. Det är bra som det är.
– Men du vet ju inte vad vi tänkte föreslå.
– Just det. Jag vill inget veta. Tack, tack.

Telefonförsäljare jobbar otacksamt och hårt och jag tycker det är viktigt att komma ihåg att inte låta den egna ilskan gå ut över någon som bara försöker få hyran betald. Men i ett informationssamhälle är det faktiskt en rättighet att inte tvingas ta emot. Så varför blir andra arga om man inte vill veta? Om vad de åt på Nobelfesten, till exempel. Kanske för att man visar ointresse över drömmar och vad är mer sårbart än ens drömmar?

Samtidigt: Om man pratar om sådant som är viktigt för oss alla, sådant vi vet styr våra och våra barns liv, så är det märkligt nog helt okej att inte vilja veta. Om jag till exempel berättade hur många miljoner barn som skulle slippa svälta om de fick mat betald av oss genom att vi slutade köpa parfym. Vill någon veta det?

Jag tog en vandring genom ett julklätt Stockholm. Det betyder ljus överallt, och det behöver vi nog mentalt i en tid då mörkret är mörkare än annars. Men nyligen gick Energimyndigheten ut med information som berättade för alla (och den spreds faktiskt via medier) att små billiga Led-lampor i alla ljusstakar i alla våra vinterfönster skulle innebära att vi sparade energi motsvarande uppvärmningen av 4 800 villor i Sverige. En hel liten kommuns villaenergi bränner vi bort i onödan. Och varför skulle vi fortsätta med det?

Ja, varför? Men om man vandrar genom staden och tittar i alla bankers skyltfönster, i alla kontor med ljusstakar, i alla fina hotell och alla små offentliga julgranar, så märker man att det är precis tvärtom.

Ingen med pengar verkar ha lagt märke till insatsen de kan göra. Alla slösar istället energi av ren slentrian, kanske ignorans, kanske bara vanlig slöhet. De flesta ser ju ändå inte skillnaden på en energislukande ljusstake med glödlampor, jämfört med en med Led.

Varför anstränga sig?
Vem kommer gå in på Handelsbanken imorgon och klaga på miljöförstörelsen?
Vem byter bort Grand Hotel för att de har fel lampor?

Det här är information som sprids av staten men som helt enkelt inte tas emot av de ansvariga i vetskap om att man inte måste.

Man sysslar med informationsintagsstrejk.

Men måste vi verkligen ha lagar och förbud för att en butiksansvarig eller ett vårdhem eller en hotelldirektör ska sätta in rätt lampa i en ljusstake? Ja, kanske det.

Det är sådana här texter som gör att man inte blir inbjuden på fester. Måste allt alltid vara så jäkla jobbigt? Måste man veta allt? Nej, det måste man inte.
Men när man fått veta det så är allt förändrat och arken öppnad.
Så vad får jag i julklapp?
Gissa.