Det nyliberala kastsystemet

För första gången i mitt liv har jag fått en visdomstand. Eller, fått och fått. Det har börjat sticka ut något ur en köttröra längst in i gommen, nära kinden. Det är som ett blygt djur som vissa dagar sticker ut något vasst, andra gömmer sig och låtsas som att den inte finns. Sitter och filosoferar och ser ut genom fönstret medan jag låter tungan leka mot tanden, som finns eller inte finns, det är lite som toppen av ett isberg som sticker upp och man har ingen aning om hur stor den där tanden egentligen är, någonstans uppe i kinden. 

På väggen framför mig, ovanför skrivbordet, har jag en lapp med ett buddhistiskt ordspråk:

”Lycka är en dag utan tandvärk”.

Alltså: när man inte är olycklig, är man faktiskt rätt lycklig.

En vän som forskar i ämnet psykologi berättar att lyckoforskningen verkar ha varit fel ute: allt mer slutar man fokusera på fenomenet man kallat lycka, och vänder blicken mot harmoni.

Jag ser framför mig hur arbetslinjen skakar.

Vad händer om människor, istället för att söka lycka – förknippat med snabba kickar, glädjen vi inbillar oss få vid inköpet av en vara (får jag bara den där väskan, då, då blir jag lycklig) – börjar sträva efter den mer avslappnade harmonin?

Vad ska alla marknads­förare och ekonomer tjäna sitt levebröd på om folk inte tror att de behöver en kick för att slippa vara olycklig? 

Hur säljer man ”en dag utan tandvärk”?

På tal om att sälja finns det ett uttryck ur nationalekonomisk teori som är rätt intressant. 

Free rider, kallas det.

Nej, det syftar inte på någon hårig kille som kör motorcykel längs amerikanska Route 66.

Det här ett allvarligt problem, anser ekonomerna. 

Det är också med det argumentet som man styckar upp och rear ut hela välfärden. Teorin betyder ungefär: äg inte saker gemensamt – då kommer det någon jävel och sätter sig på pakethållaren utan att trampa. Ha inte gratis kollektivtrafik – då kommer någon som vägrar betala för bensinen och kryper ner i bakluckan.

Hela samhället letar sig galna efter free riders, alltså de som deltar utan att tillföra någonting. Mest letar man bland dem som har det sämst. Skit i lögnaktiga bankirer, låt oss skärskåda de som får överleva utan att jobba ihjäl sig. Låt oss sparka på dem som får hjälp med mat och husrum trots att de inte suttit i ett instängt rum och försökt kränga omega 3 till pensionärer tolv timmar om dagen. 

I forskningen finns det något som kallas ”the just world-hypothesis”. Det är idén att världen är rättvis och att alla får det de förtjänar. Är du skicklig och hårt arbetande blir du rik, är du fattig förtjänar du att vara det.

Ska vi kalla det det nyliberala kastsystemet? 

Våra pappers- och hemlösa som hinduernas orörbara. 

De förtjänar det väl.

De trampade väl på nån myra i sitt förra liv.

I New Scientist berättar Michael Norton, professor i business administration på Harvard, att forskningen visar att det enda sättet att bli lycklig av pengar efter att man täckt de basala behoven är att ge bort dem. Antingen genom att köpa en kaffe till en kompis eller genom att ge till välgörenhet. 

Som i: andras harmoni är din harmoni.

Jag leker lite med tanden igen. Små piggar sticker ut ur tandköttet. Hoppas att det löser sig, vet inte om jag har råd att gå till tandläkaren.

”Hopp”, Obamas budskap. ”Hopp”, ”Framåt”.

Trots smältande isar, döda hav och utraderade arbetstillfällen känner också jag hopp. Är jag galen?

Vad händer med människors liv om de plötsligt präglas av försök till harmoni, snarare än en hopplös och allt mer desperat jakt på lycka.

Jag tror att 2000-talet blir tiden för gemenskap, snarare än den spåniga individualismen. Det är antingen det, eller så är vi alla körda.

Framåt, tillsammans. Låt alla slippa tandvärk.