Borg är klimatboven

Det är dags att sluta hymla och konstatera att alliansregeringen har beslutat sig för att motverka klimatomställningsarbetet i Sverige. Ja, motverka. Det här är inget som sker med stora pukor och trumpeter, det sker i små steg som alla har ett mål. Småskalig och alternativ energiproduktion ska inte stödjas. Privat omställning ska inte stödjas.

Istället ska stora företag och myndigheter genomföra klimatinvesteringar i Afrika, Kina och Indien. Detta är i linje med det Reinfeldt sa i början av sin statsministerperiod, det är en gammal idé från borgerliga ekonomer om att det är för dyrt att ställa om Sverige, bättre att göra stora insatser i fattiga länder där effekten blir större per krona.

Problemet med det resonemanget är att klimatproblemen skapas här i de rika länderna. Vi är de stora bovarna och ska vi klara hotet måste de rika länderna sänka sina växthusgaser till nästan inget alls, samtidigt som de växande staterna bör ligga kvar där de är idag.

Allt annat är katastrofscenarier.

Det finns en bild av borgerlig politik som en ideologi där privatpersonen – ”den lilla människan” – är motorn i samhällsförändringen. Det är en falsk bild, i själva verket handlar all ekonomisk politik som borgerliga regeringar genomför runtom i Europa om kraftiga stöd till storföretag och banker och en ständig begränsning av individernas frihet genom att gemensamma system ersätts med privata där individens valmöjlighet styrs av plånbokens storlek. Ofriheten ökar genom valfrihetens teori.

Det här hindrar borgerliga regeringar från att stödja sådant som inte är ”lönsamt”, patetiska småpengar blir väldiga rubriker och PR-utspel i klimatfrågan, medan verklig styrning och omställning som förenklar för individen saknas.

Anders Borg är ideologen bakom politiken. Ett maktlöst Centerpartiet åker på klimatkonferenser medan finansdepartementet styr politiken. Både i stort och smått har Sverige blivit ett ickeland i klimatfrågan, det enda positiva som skett har påtvingats utifrån genom till exempel kärnkraftshaveri och stopp för sp kallade koldioxidlagring i Tyskland, vilket fått energibolag att sätta upp lite snurror i Sverige. Men även om varje snurra blir ett skrytprojekt för en minister så är sanningen den att Sverige halkar efter vad gäller satsningar.

Vi är inte i närheten av den ökning som behövs och klarar inte ens procentuellt att hänga med tysk eller dansk satsning. De största statliga energiinvesteringarna (via Vattenfall) sker utomlands.

Men ännu mer tydlig blir politiken om man tittar småskaligt. Regeringen har stoppat stöd till de människor som skaffar sig solvärme, detta trots att det är det absolut enklaste och mest långsiktiga sättet att värma våra hus i detta avlånga land. Man har också beslutat sluta stödja den lilla solelsatsning som startat.

Ännu märkligare är att man vägrat lösa frågan om nettomätning och kvittning så att de som gör lite överskottsel soliga dagar eller blåsiga nätter får kvitta det mot el man behöver en mulen kväll.

Motivet är ideologi.

Det är marknaden som ska fixa detta. Bara den dag ren lokal energi är billigare än storskalig kolkraft är den motiverad i Borgs ekonomiska rationalitet.

Man har också genomfört en förändring av elcertifikatsystemet, det stöd som vi elköpare betalar till grön elproduktion (några öre per kWh). Nu ska svenska och norska elcertifikat slås ihop, det betyder att bolagen får stöd för att bygga ut vattenkraften i Norge vilket givetvis blir billigare än solceller i Sverige. Problemet är att vi då stöder den gamla tekniken som redan är lönsam men har en stor begränsning i hur mycket den kan växa istället för att skapa en ny som kan bli spridd överallt och faktiskt lösa världens energiproblem på lång sikt. Dessutom innebär elcertifikatsystemet att man sätter en gräns för utbyggnaden som snart är nådd. Trots att behovet av ren elproduktion är i stort sett oändligt.

Allt detta sker lite i skymundan, väldigt få svenskar vet hur energisystem fungerar och ännu färre följer de politiska manövrerna runt det. I praktiken betyder det att alla lösningar som inte är de gamla befinner sig i strid med regeringen. Biogas behöver lag om avfallshantering samt utvecklingsstöd, fjärrvärmen borde öppnas för småproducenters överskottsvärme, elbilar borde erbjudas solcellsstöd, lokal självförsörjning uppmuntras genom kvittning och så vidare.

Det här handlar inte om internationella klimatavtal som går åt skogen. När riksdagen gjorde en parlamentarisk utredning under Reinfeldts första år kom man fram till klimatinvesteringar för de delar av svensk ekonomi som inte omfattas av olika klimatavtal. Alltså svenska åtgärder i Sverige. Av de tio föreslagna åtgärderna stoppade Borg direkt åtta. Kvar blev bara lätt höjd koldioxidskatt och småförändrade fordonsskatter.

Borg gillade inte förslagen som riksdagen försiktigt tog fram eftersom de försökte styra markanden. Så har vi fått en svensk politik som motarbetar en omställning, vi har gått från föregångsland till bland de sämsta i klassen.

Jag får ofta frågan varför politiker inte stöder sådant som de allra flesta faktiskt begriper borde vara självklart. Som utbyggnad av järnvägar. Det jag då är mest förvånad över är att så många inte ser att politik är ideologi. Det är lätt att underskatta ideologins makt. Jag trodde själv att sprängkraften i klimatfrågan skulle tvinga alliansregeringen att släpa Borg skrikande genom korridorerna mot några enkla beslut för en grönare värld. Men den ekonomiska ideologin som styr var starkare.

Borg har hittills vunnit kampen mot verkligheten.