2012 blir bättre

Johan Ehrenberg gör bokslut över året som gick. Och blickar framåt.

Gott nytt, gott nytt, gott nytt… För inte kan det bli värre?

Vi firar inte in det nya året längre, vi firar bort det gamla, trycker det snett ner mot avfallskvarnen, allt det där som ligger där och surnar i diskhon och inte vill försvinna av sig själv.

Som 2011 års återkommande bröl om en ekonomikris i Europa som måste botas genom att ekonomin skärs ner ännu mer.

Som en flinande oljedirektör hos Lundin som skryter över all ny olja de hittat i Nordsjön och ska ta upp med norska statens hjälp.

Som en Ulf Lundell som tycker det är fint att vi har Anders Borg i denna oroliga värld.

Som en åttafilig motorväg tvärs genom Stockholm för att ingen ska tro att demokrati handlar om lyssna på de tveksamma och oroliga.

Som ett privatiserat äldreboende där de skattesmitande kräken till ägare ursäktande förvandlar lån till aktiekapital för att istället kunna ta ut vinsten den vägen när dimman tjocknat så att personaltätheten kan minska igen.

Som en offentlig pensionsfond som köper de där aktierna under förevändning att de ska säkra din pension genom att gå in i nya tillväxtbranscher (ja, du vet väl att nästan alla privatiseringar vi ser faktiskt finansieras av våra pensionsfonder).

Som ett uttalande från kungen.

Som ett uttalande om kungens uttalande.

Som den sänkta pension de flesta får nästa år.

Bort, bort. Man trycker med plastskaftet och allt åker iväg ut genom diskhon, ner i rören och så småningom blir det biogas vid reningsverket. (Fast inte i Stockholm. Här gör vi inget. Här pratar vi bara miljö.)

Vad hade jag fel om detta 2011?

Jag trodde nog kärnkraften skulle läggas ner efter Fukushima. Visst ljög Japans regering i början men bit för bit kom sanningen fram och slutsatsen drog Tysklands regering ganska fort: Det är för farligt. Men inte Sverige. Här är inte kärnkraften farlig för inte kan anställda glömma en dammsugare i reaktorhallen så att verket får stå still i sex månader? Sådant händer bara i verkligheten, inte i planerna.

Jag trodde nog Mats Hulth, Kristina Axén Olin och Annika Billström skulle skämmas och avstå från de halvmiljonspensioner de tar ut från skattebetalare samtidigt som de har hög lön på nya jobb. Icke.

Jag hade lika fel om privatiseringen om Vattenfall. Det blir nog ingen, ministern har lovat och man måste ju tro på en ministers löfte.

Däremot privatiseras all busstrafik 1 januari och det är bara att erkänna att det hade jag ingen aning om. Jo, det kommer nog att gå illa.

Så vad hände det för bra saker under året?

En personlig favorit är hur det isländska folket röstade nej till att betala bankspekulationerna. Inte en gång utan flera.

En annan var alla texter av Liv Strömquist (krönikör i Efter Arbetet).

En tredje var att Danmark började städa ut den öppna rasismen med ny regering.

En fjärde var att vi som lever nu trots allt inte dog förra året.

Men allra gladast är jag över en detalj, en liten sak som jag faktiskt inte trodde skulle fungera så bra.

Idag har vi på ETC satt upp 165 000 watt solceller hemma hos folk och i vår park i Katrineholm. De sitter på tak och ställningar och utgör tillsammans landets största solcellsinstallation. Men den stora poängen är att den helt och hållet är finansierad av läsare av den här tidningen, det är vi som gjort något där så många andra bara pratat och det är naturligtvis en liten sak jämfört med vad som behövs – men vi gjorde det!

Nästa år gör vi minst lika mycket till.

Visst kan man få vara glad över det enkla. När jag själv är borta och när de här tidningarna inte finns på papper så kommer de där solcellerna fortfarande vakna varje morgon och göra ren energi åt dina och mina barnbarn.

Det är politik på riktigt för mig.

Tack för det.