Vem behöver livscoacher?

Samma dag som jag kom hem från min långa vårturné ringde min läkare (min läkare – det låter så snitsigt, som när man säger min revisor, min advokat eller min livscoach, som att det var ens alldeles egna. Min läkare är också alla andras läkare som bor i samma område, men ändå – hon ringde mig i alla fall!) och sa att jag hade fått borrelia och dessutom hade varit sjuk i borrelia under hela vårturnén och borde haft skitont överallt. Tur att jag inte visste det.

För dagen efter jag fick veta att jag borde haft skitont överallt fick jag skitont överallt. Och fick alla andra märkliga och djävulska symptom som jag just fått veta att jag borde ha haft hela våren.

När man drabbas av sjukdomar brukar man ju kolla upp symptomen – och dessa är ju i regel ett par stycken eller på sin höjd en handfull. Men har man fått borrelia kan man läsa broschyren De 87 vanligaste symptomen för borrelia. Åttiosju! Där fanns förstås de man redan visste – värk, utslag, kronisk trötthet, feber, förlamning och förvirring.

Men så hittade jag några som jag verkligen inte kände till. Här är några favoriter, och jag citerar:

”Man uppfattar blinkande ljusfenomen och oförklarliga bilder sedda ur ögonvrån. Hör ett susande och ringande ljud i ett eller flera öron. Oförklarlig känsla av att man håller på att tappa förståndet.”

Vem tappar inte förståndet när det susar i flera öron?

”Oförklarlig ökning av kroppsvikt och oförklarlig minskning av kroppsvikt” – det borde ju jämna ut sig.

”Benägenhet att gå vilse och känsla av att vara på fel plats” – det borde också jämna ut sig.

”Diarré och förstoppning” – borde ju verkligen jämna ut sig.

Och så den som borde jämna ut sig allra mest:

”Apati och pirrande känsla.”

Man är alltså helt håglös – men det pirrar i magen inför att inte vilja göra något! Man är full av iver när man ligger och stirrar tomt in i väggen!

Och så trestegsraketen:

”Oförklarlig depression, oförklarlig mani samt manodepressivitet” – tydligen är manodepressiviteten inte oförklarlig i alla fall, antagligen förklaras den av att man lider av oförklarlig depression och oförklarlig mani.

Och detta var bara tio av de 87. Vanligaste. Vilka är då de ovanliga? börjar man stilla undra. Och man återkommer förstås hela tiden till ”oförklarlig känsla av att man håller på att tappa förståndet”.

Men som om 87 inte var nog, skulle vilja lägga till ytterligare tre symptom som inte fanns med bland de vanligaste, som jag noterat under sjukdomen hittills:

Oförklarlig oförmåga att uppskatta talangjakter på TV4. Som borreliasjuk kan man inte se det mysiga i att en gammal rasist som Bert Karlsson ska sitta och säga elakheter till 13-åringar och ge dem dåligt självförtroende för resten av livet.

Ett annat symptom jag har känt av är att man känner ett oförklarligt obehag så fort man tänker på Anders Borg. Vilket man gör ganska ofta om man har borrelia. Kanske representerar han fästingen som gett en sjukdomen – någon som suger ut en och får en att tro att det är okej.

Dessa båda symptom känner jag att jag kan lära mig leva med, men jag har även märkt ett tredje som är värre – att ens grundläggande etiska värderingar sätts ur spel.

Som de flesta läsare känner till har jag ju alltid varit en vän av djur och natur, men efter att ha fått borrelia kan jag bara inte längre känna odelad kärlek till fästingar. Ingen delad heller. Jag kan inte känna någon kärlek till dem överhuvudtaget.

Det är ju känt att fästingar inte har någon som helst funktion i ekologin. Hur mycket man än har forskat har man inte hittat någon plats. Ingen skulle sakna dem om de försvann.

Men kanske har jag upptäckt deras hemliga funktion. Att ge borrelia till artister som turnerar alldeles för mycket så att de sätter sig ner och funderar över vad de håller på med. Men om det är fästingarnas uppgift, behöver vi i så fall verkligen livscoacher?

Så eftersom jag inte har någon egen läkare, någon egen advokat eller livscoach som jag kan kalla min, så kanske jag i alla fall kan börja kalla fästingen som gav mig borrelia för min fästing. Så får jag i alla fall känna mig lite snitsig när jag förlorar förståndet.