Vad hotar USA?

När världens mäktigaste nation förnedrades, när tusentals dog i ett vansinnesdåd framför världens kameror, när berättelsen blev så obegripligt påtaglig att till och med reklamen stängdes av i amerikanska tv-kanaler, ja, då är det inte konstigt att vi alla, tio år senare, märker att vi levt i en värld som vi inte riktigt trodde var möjlig.

Jag menar, en annan värld skulle ju vara möjlig, det sa vi ju. Men denna?

Fram till arabiska våren har världen levt i en paralyserande politisk tvångströja som kallats ”kriget mot terrorn”. De politiska kostnaderna handlar om demokratiska förluster, om självcensur bland medier, om rädsla hos kritiska för att bli besmittade av ordet ”terroristförsvar” och om övervakning och kontroll.

Om någon hade avslöjat tortyr från västs stater för 20 år sedan hade den aldrig blivit trodd. Nu rapporteras det som en självklarhet. Världen rycker på axlarna trots att tortyr ingått som en affärsförbindelse mellan diktaturer och väst, där Egypten och Libyen är de senaste exemplen.

Om någon för 15 år sedan hade berättat om de kommande tio årens invasionskrig hade den kallats konspirationsteoretiker.

Nu sker ”konspirationerna” öppet framför våra ögon. Även om jag stödde insatsen i Libyen vore det naivt att inte se hur till exempel Frankrike köper ut råoljan i avtal med en ny ledning utan mandat att sälja.

Men vad är det som egentligen hänt? Är det verkligen två flygplan in i skyskraporna som är förklaringen? För mig är det lika naivt som att tro att dagens börsras beror på att marknaden surar över statsskulder.

Bakom tio förlorade år finns en amerikansk berättelse som handlar om total världsdominans. Om att sakna verkligt motstånd. Och om att faktiskt lyckas. Men inte för USA som nation. Utan för USA:s ekonomiska och politiska ledarskap.

Den stora politiska förändringen på jorden är inte att USA:s mäktiga ersatt kommunismen med ett annat hot, utan att landet internt genomgått en bakåt­revolution. Det är inte en slump att amerikanska löntagare faktiskt fick det bättre fram till Sovjetunionens kollaps. I kampen mot kommunismen var det viktigt att vinna arbetares stöd, det är decennier av löneökningar och propaganda om den amerikanska drömmen där alla kunde bli miljonärer med flit och smartness. Även invandrare.

Men i början av  90-talet tog det stopp. Sedan dess har löneökningar ersatts med krediter, nästan hela den gigantiska tillväxten har hamnat hos en liten rik elit som lånat ut vinsterna billigt till medel- och låginkomsttagare.

När bubblan sprack gick samma elit helt fri.

Ja, den friade sig själv inför öppen ridå.

Där börjar en berättelse som sällan berättas. För vad är det för fel på en nation där Tea Partys extrema åsikter om att avskaffa varje utjämning i samhället (bort med skatter, matkuponger, bidrag, sjukersättning…) faktiskt sprids så brett att hela det politiska systemet backar inför den retoriken?

Alla imperier har historiskt slutat med Babels torn. När eliten inte möter motstånd (eller hindrat och skrämt bort försök till kritik) återstår bara den interna kampen inom eliten som ett kammarspel. Du kan se det på tv.

USA är en plutokrati. Inte en demokrati där makt och rikedomar fördelas genom en kamp mellan grupper och intressen. Plutokrati betyder att några procent av samhället faktiskt tar hand om samhällets tillväxt. Alla övriga står och stampar och tittar på.

Obamas regim har på alla punkter varit Bush-­administrationens efterträdare, ekonomiskt är det till och med en mer extrem nyliberal politik med ökade klassklyftor och en enorm överföring till den lilla gruppen rika. Det är inte underligt. USA:s politiker är köpta av ekonomiska intressen, det finns varken folkrörelser eller riktiga partier. Senat och kongress styrs av pengarna, de politiska strider vi ser är strider mellan olika ekonomiska maktgrupper. Inte mellan ideologier eller olika samhällsklasser.

Det är naivt att tro att USA hotas av Kina eller andra länders ekonomiska tillväxt. Det är okunnigt att påstå att amerikansk statsskuld hotar världskapitalismen, tvärtom är den bara en del i den omfördelning till USA som hela världen betalar under den självklara skuggan av USA:s oerhörda militära och mediala dominans. USA ensamt rustar mer än övriga världen. Vem tror du de rustar mot? Självmordsbombare?

Det som hotar USA är själva framgången, den oerhörda arrogans och den okunnighet om priset som kommer för det krig mot löntagare och fattiga som landets ledning skapar.

USA:s enda fiende är USA:s maktelit.