Skolan har blivit sorgebarn

Rätt och klokt. Björklund vinner på sitt prat om ”flumskola” så länge det dels delvis är sant det han säger, och framför allt så länge den goda sidan inte orkar förklara varför den gamla Hets-skolan inte är optimal.

Man kan ondgöra sig över motståndarens dåliga politik, men i en demokrati betyder detta bara att man själv lyckats ännu sämre i att förklara varför det egna alternativet är bättre, eller att man inte har ett bättre alternativ.

Skolfrågan är därvidlag svår. De flesta av oss har ingen aning om hur det faktiskt är i skolan. Aftonbladets och Expressens rubriker om mobiltelefonterror, lärare som inte vågar gå in i klassrummen och äggning i korridorerna blir någon slags sanning.

Vi som har små barn känner själva att vi varje dag kämpar för att få tiden att räcka till och i den kampen blir det lätt att man tar till nolltolerans och disciplin, samma gamla uppfostringsknep som ledde till att man kunde få hyggliga människor att vakta lägerfångar i ett grannland för inte så länge sedan. I den situationen blir vi inte förvånade när major Björklund vill införa samma disciplin i skolan. När han dessutom ger oss betyg i fingradiga skalor så att vi kan förklara för våra grannar och kollegor hur duktiga våra välkammade och hårt tuktade barn faktiskt är så har vi svårt att motstå honom!

Vänstern (och den tänkande delen av högern och mitten) måste förklara varför det är viktigt att barnen får utlopp för kreativitet och kritiskt tänkande i skolan. Man måste förklara varför det i det moderna samhället är viktigare att veta hur man skaffar sig kunskap och hur man skall förhålla sig till den, än att ha stenciltuggad kunskap färdigt i huvudet. Man måste framför allt förklara hur man skall ge eleverna detta i skolan utan att det skall behöva vara varken kaotiskt eller flummigt.

Det är inte major Björklunds fel att folk röstar på honom och hans kamrater, det är alternativet som inte mäktat göra sig intressantare!

Problemet bottnar nog i att det till viss del är olösligt.

Jag har växt upp med en skola som låg på gränsen mellan hetsskola och det Björklund kallar flum. Dvs de värsta kanterna hade slipats av, lärarna slog inte längre barnen, och det var kunskap som stod i centrum. Förmodligen en optimal skola ur Björklunds perspektiv.

Jag hade lätt för att lära. Jag läste aldrig en läxa men klarade mig utmärkt, åtminstone fram till andra året i gymnasiet. Ändå låg skolverkligheten som en stor grå filt över livet.

Hemligheten var att det var plikt och rutin och sitta still under en period i livet då sitta still var kontrabiologiskt. Och det är det skolan är till för - vänja folk vid plikt och rutin och passa in som kugge i ett maskineri. Det kommer aldrig någonsin att gå att göra detta bra. Det kan bli mer eller mindre helvete, men dock ett helvete.

Lägg därtill klassamhället, som inte bara innebär att den rutin majoriteten ska passas in i är en underordnad och oattraktiv rutin. Det innebär också att en stor del av de ungdomar som ska pressas igenom skolan misstror den redan från början - av just detta skäl - och kommer att göra allt för att sabotera och demonstrera att de inte bryr sig.

Det var möjligt att *nästan* föra en bra skolpolitik under den tid då arbetarrörelsen förberedde sig på att ta över samhället och dess deltagares barn var optimistiska om möjligheterna. Dvs trodde att skolan skulle kunna leda till något annat än trista underordnade rutiner. Men som läget är nu är det oerhört svårt att komma dit igen. En hel generation "progressiva" lärare runt tidskriften KRUT försökte på 80-talet men stångade sig blodiga på det.

Antagligen är problemet olösligt innanför boxen. Det är kanske bara möjligt att skymta om man har det perspektiv som arbetarrörelsen hade för hundra år sen - att ta makten i samhället.