Mitt sommarbröllop

En enhet mellan två människor. På gott, men också ont.

Nej, jag vill inte suddas ut för kärleks skull. Även om den som suddar är öm och kärleksfull.” Den gamla Jösses flickor!-låten har gått på repeat i Annika Norlins tappning de senaste dagarna. En låt om att försvinna in i kärleken, förlora sin självständighet och framförallt sina konturer.

Jag ska gifta mig i augusti. Det är ingenting som jag skriver särskilt mycket om. Inga bröllopstips, ingen planeringsyra. Jag har lite väntat på att jag ska förvandlas till den där bridezillan eller få en hysterisk ”bridebrain”, när man går helt upp i bröllopsplaneringen. Men ingenting händer. Ingen klänningsnoja, frisyrfundering eller panikartade tankar om blomsterarrangemang och färgteman. Jag börjar inse att det kanske aldrig kommer.

Det innebär inte att jag inte tänker på faktumet att jag ska gifta mig. Det är en ständigt närvarande tanke, eller snarare känsla. Men den handlar inte om bröllopet, utan om det som kommer efter. Äktenskapet. För efter ringbyte, romantik och skålar väntar ju allt det där andra. Faktumet att den juridiskt närmaste personen kommer att vara han som jag haft en relation med i lite mer än två år. Att det är han som ärver mig och får ut min livförsäkring om jag dör. Hur banken frågar mig om jag vill börja avsätta pensionspengar åt honom också, när vi diskuterar sparande. Han är ju ändå min make, snart.

Jag tänker på vilken tradition jag placerar mig själv i, när jag står i Norrlandssommaren och säger ja till den jag älskar. Ett heteromonogamt, patriarkalt sätt att ordna relationer, en förväntan om kärnfamilj och trohet. Jag tänker på vad som händer med mig när jag både juridiskt, religiöst och samhällsmässigt ingår i ett tätt band med en annan människa. Jag vill inte suddas ut för kärleks skull. Men trots att sambeskattning slopats och äktenskapet är en betydligt friare institution idag än förr, bildar äktenskapet en enhet mellan två människor. På gott, men också ont.

Vi pratar inte särskilt mycket bröllopsförberedelser med varandra. Vi prickar av vilka som svarat ja på vår inbjudan, går igenom ceremonin, beställer ringar och inte mycket mer. Men vi pratar mycket om äktenskapet och framtiden med varandra. I många timmar sitter vi och pratar om frihet kontra trygghet, jämställdhet och förmågan att vara en egen individ när man delar livet med någon annan. Vilka delar som fortfarande måste få vara våra egna, hur vi ska organisera vår relation och våra andra relationer så att vi varken kvävs eller känner oss otrygga. Vi pratar om barn, kärlek och ägande. Vad ringarna på våra fingrar kommer att symbolisera. Vi grälar en hel del. Vi vill ibland olika saker, har olika erfarenheter och olika förutsättningar. Jag blir iskall och tänker att jag struntar i bröllopet nu, ställer in. Jag vill vara min egen igen, inte suddas ut i äktenskapets tradition.

Men vi återvänder alltid till kärnan av att vi älskar varandra och vill leva ihop. Fortsätter att vända ut och in på oss själva och känslorna för att skapa ett fungerande äktenskap. Efter många timmars samtal suckar jag och säger att jag ibland önskar att vi var ett sådant par som några månader innan bröllopet pratade om blomsterarrangemang istället för definitioner av trohet. Att jag skulle vilja vara mer intresserad av tårtdekorationer än att inte suddas ut för kärleks skull. Sedan vet jag att det är just därför som jag gifter mig och binder mig till denna människa. För att vi båda är just mer intresserade av att vrida och vända på relationer och samhällsnormer, än att gå i bröllopshysterins och traditionens upptrampade spår.