En glädjens dag

Tysklands beslut, kombinerat med Japans tal om att alla nya hus måste ha solceller på tak, ger oss ett litet hopp om att politiken kan ha en annan roll.

Det borde vara en dag av firande. Tyska politiker drog den enda sansade slutsatsen av den katastrof Fukushima varit, idag vet vi ju att det var flera härdsmältor på en gång, att det otänkbara hade hänt, att det osannolika drabbade mänskligheten igen.

Och priset är för högt.

Det kunde inte ske. Kärnkraften var ju säker.

Ändå hände det.

Hur många katastrofer ska vi behöva gå igenom innan simpel försiktighetsprincip ska få råda. Kommer regeringen agera först när härdsmältan sker i Sverige?

Jag tänker mycket på den kortsiktiga dumheten som styr oss. Om världens politiker hade vågat tänka långsiktigt, om man hade valt sol och vind på 70-talet, då när vi alla demonstrerade för det i den första oljekrisens skugga, då skulle varken klimatfrågan eller kärnkraftsfrågan ha varit dagens akuta ångest. Men redan efter några år vek politiken sig för de köpta ekonomiska experterna, de ”ansvarsfulla” storföretagarna, de penningkåta finansmarknaderna.

Det vi sett sedan 70-talets stora energikris är en politik åt rakt motsatt håll, dag för dag har vi förvärrat klimatläget och energiläget på jorden, dag för dag går vi åt fel håll. Utsläppen ökar över hela jorden, även Sverige. Finanskapitalet satsas på mer olja, mer oljesand, mer kol. Regeringen tokstöder ny kolkraft genom Vattenfall. Några år försökte vi till och med lura oss att det var bättre om ”rena” svenska energibolag tog hand om kolkraften och kärnkraften i Europa, det skulle bli ny teknik och mindre utsläpp och det blev precis tvärtom.

Det är ett historiskt beslut när Tysklands regering säger nej till kärnkraft. Kombinerat med ett löfte om mångmiljardinvesteringar i sol och vind. Varför? Tja, man har ju redan visat att det funkar. Vindkraft i Tyskland är lika stor som svensk kärnkraft. Solcellsutbyggnaden är en miljardindustri.

Från det att jag var 20 år har jag återkommande läst rapporter som säger den enkla sanningen. Det finns sol och vind som räcker till den här planetens människor många gånger om. Det finns inget energiproblem. Bara ett ”lönsamhetsproblem”.

Problemet är som alltid att det kortsiktigt är mer lönsamt att förstöra och springa från notan, än att satsa på det som skapar något hållbart. Hela vår ekonomi är ju en sekundsnabb ständig tripp in i lönsamhetens dumhet.

Det är som om vi leddes av knarkande företagsledare, varje morgon behövs en ny fix för att dämpa ångesten.

Visst ska man vara glad över Tysklands beslut. Den enda som inte vill fira är Sveriges miljöminister, han säger att nu kommer det bli mer kol och gas och glömmer att det är hans regering som ökat kolet mest. Sverige har satsat mer på kolkraft i Europa än på all annan energi. Finns det ingen gräns för hur hycklande man får vara? Utsläpp i Sverige har inte förbättrats ett pip sedan 1990.

Sanningen om Sverige är att vi ligger långt efter Europa vad gäller förnybar energi, vi är sämst efter Finland när det gäller småskalig energi, vi satsar minst av alla på kollektivtrafik och vi skryter över vår bioenergi som handlar om att svenska skogen bränns upp i ett tveksamt ”kretsloppstänkande” där man faktiskt struntar i problemet att vi snart behöver binda mer växthusgas, det duger inte att bara kretslöpa på 50 år. Vi måste tvinga fram energisparande och vi måste tvinga fram investeringar i förnybart.

Det goda som gjorts i Sverige har gjorts trots energibolag och regering.

Varför är det så här? Det finns i den borgerliga ideologin en enorm övertro på storskaliga lösningar. Centrala modeller. Stora jättelösningar typ kärnkraft eller gigantiska jordbruk och enorma exportföretag och… Allt som är mer ”lönsamt”. Det storskaliga brukar tillskrivas socialdemokratin i blå tidningar, men är faktiskt mer än effekt av de ekonomiska modellerna och idealen. Att socialdemokratin stött storföretag är en historisk kompromiss mellan fack och arbetsgivare. Att borgare gör det är för att man tjänar mest pengar då.

Regeringens envetna motstånd mot att demokratiskt styra ekonomin handlar om att makten lämnas till de stora ekonomiska maktsfärerna. De hycklar småskalighet, de hycklar prat om individens frihet och de gör hela tiden precis tvärtom. Känn på ordet. Betongborgare.

Tysklands beslut, kombinerat med Japans tal om att alla nya hus måste ha solceller på tak, ger oss ett litet hopp om att politiken kan ha en annan roll. När politiker ställs inför miljoner människors oro och motvilja måste de agera. Erbjuda en politik som hjälper människor att ta ansvar på riktigt, jag menar inte ta ”ansvar” genom att välja vilket apotek man ska köpa på, utan ta ansvar för sin energikonsumtion, sin energiproduktion, sitt klimatavtryck.

Genom politiska beslut kan investeringar styras så att människor faktiskt får möjlighet att förändra tillsammans. Det är en mycket större makt än den alla bolagsstyrelser har.

Så visst ska vi fira. Denna lördag gör vi det bland annat på Egen El-kullen i Katrineholm med några hundra andra. Tänk att en så enkel sak som solceller kan få så många glada. Kanske för att vi vet vad som behöver göras. Sluta lyssna på maktens prat. Börja göra istället.