"Läsning är njutning"

Att sträckläsa böcker har i princip blivit synonymt med sommarens ledighet. Barbara Voors bok Fantomsmärtor kom ­ut som pocket i butikerna strax före midsommar. Själv läser hon gärna biografier.

Barbara Voors sitter på en bänk i solskenet vid Mariatorget när jag kommer och möter henne. Hon lutar sig fram mot mig och viskar.

– Jag tror de där två är på sin första eller andra dejt. Ser du hur de sitter med fötterna?

Kvinnan på bänken har lirkat in sin fot under mannens, inte så att de rör vid varandras, men hon har garanterat ökat oddsen för att de ska nudda varandra. För att inte störa sätter vi oss på en bänk en bit bort från det eventuellt blivande paret.

– Jag tjuvlyssnar på allt, säger Barbara Voors. Ibland kan jag plocka upp fantastiska repliker. Som författare är jag oftast ensam, att lyssna på andras samtal blir ett sätt att kliva ur mina tankar.

Livsavgörande beslut

Hon debuterade år 1990 med romanen Älskade du och har sedan dess gett ut ytterligare ett tiotal relationstäta böcker. Den senaste heter Fantomsmärtor och handlar om en kvinna som får tio dagar på sig att fatta ett livsavgörande beslut.

Huvudkaraktären Alba får reda på att barnet hon bär på har Downs syndrom och påbörjar ett intensivt tankearbete där den centrala frågan är om barnet ska få leva.

– I teorin har Alba sina värderingar klara för sig, men i praktiken ser de annorlunda ut. Det tror jag händer oss alla. När vi ställs inför prövningar dyker en annan moral än den vi tror vi har upp. Det kan kännas ”unket”, såsom Alba i boken känner, säger författaren.

Märks i krissituationer

Barbra Voors är dock noggrann med att påpeka att det här inte är en abortkritisk bok.

– Det handlar om vilken sorts barn vi tycker att vi vill ha i samhället. Vilka barn får plats hos oss?

Boken kretsar kring ett tufft beslut. Vilket är det svåraste som du tvingats ta i ditt liv?

– Det mest omkullkastande var när jag beslöt mig för att ge ut min första roman. Inför beslutet kände jag att nu kliver jag igenom en dörr till en offentlig scen, vilket jag också gjorde. Men det var inte ett moraliskt dilemma som det Alba tvingas stå inför i boken. Sådana utsätter jag däremot ofta mina karaktärer för.

Dina romaner innehåller ofta relationsdraman där livet och kärleken ställs på sin spets. Hur kommer det sig att du valde att skriva på det här sättet?

– Jag går igång på att det hettar till. Inte i mitt vanliga liv, men i mina böcker – där lever karaktärerna loppan.

Barbara Voors tar en paus i samtalet och drar åter blicken till den pågående dejten strax bredvid oss.

– Förlåt mig, jag blev lite för engagerad i de där två, skrattar hon och fortsätter:

– Är det inte relationer till människor som avgör vilka vi blir?

Du bodde i Iran tills du var tolv och skriver på din webbsida att de åren har påverkat dig mycket. På vilket sätt?

– Framför allt resulterade tiden där i att jag vid ung ålder förstod vad som menas med klassklyftor. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag satt i baksätet i vår bil och tittade ut på Teherans gator. Där såg jag en mycket ung mamma sitta med sitt barn precis bredvid en rännsten där det flöt vatten fullt av platsflaskor, döda råttor och annat skräp. Vi såg varandra i ögonen och det gick upp för mig att det var ren och skär tur att jag satt i den trygga bilen och inte ute på gatan som hon.

Semestern firas av många med böcker. Vad läser du själv i sommar?
– I början av augusti ger min första förläggare Per Gedin ut boken Jag: Carl Larsson, den har jag redan fått och läser nu. Jag gillar biografier, att läsa dem är är som att tjuvlyssna. Sedan läser jag andliga böcker, just nu Jag har inte sanningen – Jag söker den, som bygger på intervjuer med före detta ärkebiskopen KG Hammar. Andlighet tar inte en så stor del i det offentliga eller privata rummet, men jag behöver den.

På boktoppen stoltserar flertalet deckare. Vad tycker du om det?
– Det är som att sommar, rosévin, deckare och halmhatt har blivit något slags mantra. Många sätter ett sundhetstecken framför läsning, ungefär som med träning. Om läsning blir någonting ”fint”, brukar det förstöras. För mig är det bara lustfullt och jag hade velat att fler kunde se det året runt. Men har man bara sommarveckorna att läsa på så förstår jag att deckare passar. De ger liksom full pott. Men finns det mycket tid – plocka på er lite annat också.

Har du själv varit sugen på att traska in på deckar­banan?
– Jag tror inte jag kommer att skriva en renodlad deckare, men däremot gärna blanda genrer på ett oväntat sätt igen. Det gör jag i Syster min, den rymmer både den klassiska romanen och en kriminalgåta.