Statlig bebis utan rättigheter

Är det inte dags att börja ta debatten om vilka barn och människor vi väljer att offra för vår egen underhållnings skull? skriver Hugo Lindmark.

Sverige vaknar upp till nyheten om att en prinsessa har fötts, och Republikanska föreningen skriver på Twitter att de på bara några timmar fått hundratals nya medlemmar.

Den stora händelsen väcker frågan om det vettiga i monarkins vara eller icke vara, precis som när Victoria och Daniel gifte sig förra sommaren.

För ja, vi har ju ett antidemokratiskt statsskick, som inte bara gör att rollen som statschef går i arv utan också ger den kungliga familjen erhåller ett otal miljoner kronor varje år.

Och ofta hamnar ifrågasättandet av monarkin i just den frågan, i klassperspektivet, i alla de här miljonerna vi lägger på kungahuset och det principiellt märkliga i den odemokratiska ordningen att landets högsta ämbete går i arv.

Men just den frågan är ju egentligen ett principiellt problem, av akademisk karaktär. Statschefen är fråntagen all makt och apanaget må vara högt för vanliga privatpersoner, men för statskassan är det en spottstyver, en droppe i havet om man jämför kostnaden för jobbskatteavdrag och sänkningar av restaurangmomsen.

Därför är det en helt annan fråga vi verkligen borde diskutera. Nämligen vad det betyder för de människor som blir intvingade i en roll de aldrig har fått välja.

För vad är det egentligen vi firar den här dagen, då militären skjuter i kanoner och som blir ny svensk flaggdag?

Jo, vi firar att vi fött fram ett statligt barn.

Ett barn vi kommer ha åsikter om, som vi kommer bedöma i varje skede av hennes uppväxt och liv.

Ett barn som vi, folket, tvingar in i ett kändisskap som hon aldrig kommer att kunna välja bort. Som inte har den frihet som alla barn borde få växa upp under i ett modernt samhälle.

Varför? Jo, för att vi tycker det är så fint, gulligt och trevligt med statliga bebisar.

Vilka människors frihet anser vi det vara okej att offra, så länge vi tycker det är trevligt och så länge vi avlönar dem gott? 

Ofta är vi snabba på att kritisera föräldrar som drillar barn till att bli barnstjärnor, eller bli medialt exploaterade på grund av att deras föräldrar vill det.

Är det beteendet alltid okej, så länge barnen får ett par miljoner betalt? Trots att de egentligen inte har någon lust att spela in film, eller steppa i en musikal? Trots att de far illa av uppmärksamheten och aldrig får vara som vilket barn i mängden som helst?

Så fort det handlar om sport, musik, dans eller annan konst är vi otroligt snabba på att döma föräldrar om de inte kan bevisa att barnen gör allt av fri vilja. Men borde det inte vara alla barns rätt att få vara som vilket barn i mängden som helst?

Tydligen inte när det handlar om vårt statsskick, då är frågan om vad det gör med barnen helt ovidkommande. Då ställer nästan ingen frågan: har vi som stat verkligen rätt att utsätta det här barnet för detta? Kan vi verkligen köpa oss fria för ansvaret för vad som händer med barnet?

Är föräldern som drillar sitt barn till en fullfjädrad showartist fri från skuld när barnet sedan får problem i livet, så länge barnet tjänat ihop hundra miljoner kronor åt familjen?

Rättfärdigar verkligen apanaget att att vi har statliga barn, som i praktiken inte har någon som helst makt att fritt välja vilken sorts liv de vill ha? Att vårt statskick föder in barn i en medial uppmärksamhet de omöjligt kan frånsäga sig inom en överskådlig framtid, om ens någonsin?

Ja, det är sjukt att vi har ett system där folk föds in i en statlig titel, vilket ger dem miljoner och åter miljoner från skattebetalarna.

Men är det verkligen det värsta?

Är det inte dags att börja ta debatten om den riktiga frågan?

Om vilka barn och människor vi väljer att offra för vår egen underhållnings skull.

Hugo Lindmark
Arbetar i förskolan
Journaliststudent och popmusiker