Makten bär slips

Medan Danmark väljer en kvinna till statsminister tar Sverige motsatt väg. Här monteras jämställdhetsarbetet ned, skriver talespersonerna för Feministiskt initiativ.

För två veckor sedan var det riksdagsval i Danmark och landet, som varit en föregångare till Sverige i fråga om kvinnlig rösträtt, har nu för första gången en kvinna som statsminister. Sverige – som aldrig haft en kvinna som statsminister – fick i samma veva fira att det som sista land i norden äntligen fick kvinnlig rösträtt för 90 år sedan.

Även om en kvinnlig statsminister inte säger oss någonting om hur feministisk den förda politiken kommer bli, så är det intressant att se hur långt efter Sverige ligger i jämförelse med de nordiska länderna vad gäller kvinnors tillträde till statsministerposten. Norge fick Gro Harlem Brundtland redan 1981, Finland hade Anneli Jäätteenmäki 2003, Island Jóhanna Sigurðardóttir 2009, och i år fick Danmark Helle Thorning-Schmidt.

Att Sverige aldrig haft en kvinna på statsministerposten är intressant inte minst för att Sverige så ofta och så gärna marknadsförs som ett jämställt land, eller rentav ”världens mest jämställda land”. Faktum är att kvinnor på de främsta maktpositionerna i det politiska livet tillhör undantagen i Sverige. Av riksdagspartierna har idag bara Centerpartiet och Miljöpartiet en kvinna som partiledare, och tre av fyra kommunchefer är män. Även personer med utländsk bakgrund är underrepresenterade. Ingen av riksdagens partiledare och bara en person i regeringen har utomnordisk bakgrund. Av riksdagskandidaterna i valet 2010 hade endast 11 procent utländsk bakgrund, vilket betyder att inget riksdagsparti nådde upp till genomsnittet i den svenska befolkningen där 16 procent har utländsk bakgrund. Ledarskap är fortfarande starkt förknippat med vithet och maskulinitet. Makten bär slips. Partipolitiken har från grunden utgått från män och utformats av män då kvinnor inte ansågs vara medborgare. Tack vare ett organiserat och långsiktigt arbete av kvinnor i alla tider har vi kommit en bit på väg men att se en kvinna som statsminister här i Sverige lär dröja ett tag till. För riksdagspartierna verkar det inte vara prioriterat att ta itu med rasismen och könsmaktsordningen varken i de egna partistrukturerna eller i samhället.

Vad som hänt på senare år är i själva verket att jämställdhetsarbetet har monterats ner. År 2009 försvann Jämo som egen myndighet och alla ombudsmannamyndigheter slogs ihop till Diskrimineringsombudsmannen. Det arbete som fyra specialiserade myndigheter tidigare gjorde ska nu göras av en enda myndighet, som fortfarande får alldeles för lite resurser. Sedan 2010 finns inte längre integrations- och jämställdhetsdepartementet, det ingår istället i utbildningsdepartementet. Att avveckla Integrations- och Jämställdhetsdepartementet är ett tydligt exempel på regeringens nedmontering av jämställdhetsarbetet. Varför inte istället trappa upp arbetet, inrätta ett jämställdhetsdepartement som samlar jämställdhetsarbetet och stöttar upp de andra departementen för att få till stånd ett genomgripande förändringsarbete? Att ha en jämställdhetsminister som har sitt uppdrag vid sidan om utbildningsområdet ger oss en fingervisning på hur lågprioriterat det arbetet anses vara.

Alla partier har ställt sig bakom det jämställdhetspolitiska målet om att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Ändå är verkligheten en helt annan.

Feministiskt initiativ uppstod ur insikten att de etablerade partierna inte mäktar med jämställdhets- och antidiskrimineringsarbetet in på 2000-talet. De existerande mönster som finns i dagens riksdagspartier ger resultat som inte står i samklang med utvecklingen av ett jämlikt och jämställt samhälle. Arbetet för att nå jämlikhet måste få en tydlig politisk ledning, bli respekterat som ett centralt kunskapsområde och bli en politiskt prioriterad fråga.

Stina Svensson, Sissela Nordling Blanco och Carl Emanuelsson
Talespersoner för Feministiskt initiativ