Gud bevare oss för etnisk kvotering

Att klassificera människor efter bakgrund och inte efter vad de gör är en farlig väg, anser Inga-Lisa Sangregorio.

I nummer #44/2011 finns en stort uppslagen indignationsartikel med rubriken ”Invandrare ges inte plats i partitoppen”. De tre journalisterna bakom artikeln har ägnat avsevärd möda åt att räkna ut, intill decimalerna på procenttalen, att personer ”av utländsk härkomst” är underrepresenterade i partistyrelserna. Givetvis har man lyckats hitta en forskare som bekräftar att detta är allvarligt.

I de åtta riksdagspartiernas styrelser ingår totalt 150 personer. Av dessa är 19, eller 12,7 procent, ”av utländsk härkomst”, medan 131, eller 87,3 procent, är ”av svensk härkomst”. Över detta förutsätts vi bli upprörda, eftersom en fjärdedel av befolkningen enligt ETC:s sätt att räkna har utländsk bakgrund. Och visst, räknar man in människor som är födda och uppvuxna i Sverige men har en förälder som är född utomlands kommer man kanske upp i den siffran. Jag kan själv bidra med inte mindre än sex personer i min närmaste familj som uppfyller kravet på att vara ”av utländsk härkomst”. Om någon av dem kom in i styrelsen för något parti borde detta alltså öka ”mångfalden” och bidra till det som forskaren kallar ”etnisk jämställdhet”. Det skulle också, hävdar hon, ”ha konsekvenser förebildsmässigt”.

Hur rimliga är de här räkneövningarna?

Jag menar att de inte bara är orimliga utan direkt farliga och motverkar sitt säkert goda syfte. Att alls dela upp befolkningen på det här sättet, i en grupp som består av riktiga svenskar med två föräldrar födda i landet och en annan grupp som är ”av utländsk härkomst”, bidrar i sig till ett obehagligt vi-och-dom-tänkande. Redan genom att ha en fjärdedel utländskt blod i sig hamnar människor som är födda och uppvuxna i Sverige i en speciell kategori. Att detta utländska blod i det här fallet ses som något positivt som borde ge vederbörande första tjing på att representera ”mångfald” förändrar inte bilden. Nutidshistorien borde ha lärt oss att sky den typen av klassificeringar.

Man måste också fråga sig vad de människor som klumpas ihop under etiketten ”av utländsk härkomst” har gemensamt. Redan om man håller sig till den grupp som verkligen är ”invandrare” är skillnaderna inom gruppen enorma. Här finns personer som har kommit till Sverige som barn, andra som kommit hit som vuxna men arbetat större delen av sitt liv i vårt land, och ytterligare andra som nyligen kommit hit och har en lång väg framför sig innan de lärt sig språket och fått en egen försörjning. Här finns analfabeter och högutbildade, religiösa fundamentalister och människor som uppskattar det sekulära samhället, här finns de som aktivt valt just Sverige och andra som hamnat här på flykt från krig och förföljelser. Ändå kan man hävda att alla dessa delar erfarenheten att ha flyttat till ett annat land med ett annat språk och därigenom har något gemensamt.

Men när man utvidgar denna redan extremt heterogena grupp till att omfatta även människor med minst en förälder född utomlands blir det allt svårare att motivera på vilket sätt denna fjärdedel av befolkningen skulle skilja sig från de övriga 75 procenten, och än mindre vad de kan tänkas ha gemensamt.

Varför skulle en person vars mor är född i Danmark känna sig bättre representerad av någon som invandrat från Turkiet än av en så kallad etnisk svensk? Varför skulle en somalisk flykting glädja sig åt att en invandrare från Ungern ingår i Sverigedemokraternas partistyrelse? Tack vare denne ungrare är SD enligt ETC bättre än S, eftersom han höjer andelen med utländsk härkomst till 8,3 procent, mot Socialdemokraternas 7,7 procent.

Allvarligt talat: hur absurd får man vara? För en gångs skull håller jag med SD, som via sin pressansvarige förklarar att partiet ”inte tycker att etnisk bakgrund är ett relevant kriterium”.

Med jämna mellanrum dyker kravet på etnisk kvotering upp i debatten. Det är en omöjlig och farlig tanke. I slutet av 90-talet arbetade Ozan Sunar som politiskt sakkunnig hos integrationsminister Leif Blomberg, med uppgift att bland annat försöka åstadkomma etnisk mångfald inom myndigheterna. Han hoppade av sin tjänst och motiverade varför. En sådan kvotering skulle förutsätta en kartläggning och klassificering av hela befolkningen och av de personer som redan var anställda vid respektive myndighet. ETC:s kartläggning visar för övrigt på liknande svårigheter: journalisterna har först och främst utgått från personens namn. (Med det kriteriet har jag själv plötsligt begåvats med utländsk härkomst.)

Värre ändå, förklarade Ozan Sumar, är att man hamnar i ett apartheid-tänkande och börjar räkna blodsband i stället för meriter. Det här sättet att tänka utgår från föreställningen att personer med utländsk bakgrund à priori anser sig bättre representerade av andra personer med utländsk bakgrund än av någon som är född i Sverige av svenskfödda föräldrar.

I själva verket delar de förment invandrarvänliga debattörer som förespråkar etnisk kvotering de invandrarfientliga gruppernas sätt att tänka. Båda vill klassificera och dela upp människor inte efter vad de själva är och gör och vill utan efter deras bakgrund. Det är en riktigt farlig väg att gå.

Inga-Lisa Sangregorio