Fel att skylla på handläggare

Nej, att vara handläggare på Försäkringskassan är inte att vara ”fjärde rikets frontsoldat”. Det är att vara klämd mellan den folkvalda regeringen och folkets förväntningar, skriver Thomas Ådling på fackförbundet ST. Han befarar privatisering.

Sedan Försäkringskassan, 2005, blev en myndighet så har väldigt mycket hänt. I en genomgripande organisationsförändring 2007-2008 med koncentrering av flertalet ärendeslag samt nedläggning av många kontor så räknade dåvarande myndighetsledning och ansvariga politiker med att man skulle kunna skära ned kostnaderna för att administrera socialförsäkringen rejält. Detta har också infriats. Personalstyrkan har minskat från 17 000 anställda 2006 till nuvarande cirka 12 000.

Att genomföra den största organisationsförändringen i svensk förvaltningshistoria, kraftigt minska antalet anställda samt anpassa handläggningen efter en mängd nya lagar som tillkom efter regeringsbytet valet 2006, är en stor bedrift. Det har inte gått smärtfritt, förstås. Varken för Försäkringskassans personal eller för nyttjarna av exempelvis föräldraförsäkringen.

Trots väldigt hård arbetsbelastning för personalen, med ett högt övertidsuttag senaste tre åren, så har det tidvis varit svårt att uppfylla kundernas krav på service. Många kunder har fått vänta för länge på de ersättningar som de bedömts ha rätt till. Samtidigt så har undersökningar av arbetsmiljön för de anställda visat på mycket hög stressnivå.

Lägg därtill media som ibland beskrivit Försäkringskassans personal som ”klåpare” och ”fjärde rikets frontsoldater”, så har vi ett stort förtroendeproblem för myndigheten.

Det har varit för mycket missriktad vrede som inte minst media riktat mot anställda vid Försäkringskassan istället för att granska de som ger myndighetens dess förutsättningar i form av ekonomiska ramar, uppdrag samt lagar.

Både myndigheten och Fackförbundet ST var skarpt kritiska till lagändringarna inom sjukförsäkringen. Synpunkterna var att lagändringarna var uselt utredda, tiden för implementering av ändringarna för kort samt att det inte fanns någon planering för de människor som skulle bli utförsäkrade. Det tog nästan två år innan regeringen kom fram med en plan.

Det är förstås inte tillfredsställande för en handläggare att sitta i möten och inte kunna ge några svar. Regeringen har under tiden fortsatt med sin taktik att skylla på handläggarna på Försäkringskassan när enskilda ärenden togs upp i pressen. Medlemmarna har reagerat starkt vid dessa tillfällen. De känner sig klämda mellan den folkvalda regeringen och folkets förväntningar.

Försäkringskassan har fått ytterligare ett sparbeting från regeringen. Kostnaderna ska minska med ytterligare en halv miljard kronor fram till 2013. Detta sammantaget med den redan anorektiska myndighetsstrukturen på Försäkringskassan gör att vi måste börja diskutera vilken slags service som myndigheter ska tillhandahålla.

Hur vill vi att svensk socialförsäkring ska se ut?

Vad får det kosta att administrera socialförsäkringen och ge service i form av beslut och utbetald ersättning i rätt tid samt hur tillgängliga kan vi vara i telefon och på vilka fysiska platser kan man möta oss i framtiden?

Jag efterlyser en rejäl debatt om servicenivå för våra myndigheter. För ekvationen med ständiga nedskärningar i budget med otillräckliga resurser för att tillgodose de försäkrades behov av service, är farlig ur en demokratisk synvinkel.

Vi har en förtroendekris och därmed en legitimitetsdiskussion bland allmänheten för våra myndigheter. Det kan utmynna i frågeställningar huruvida vi ska ha kvar statliga myndigheter som administrerar socialförsäkringen, eller för den delen stödjer arbetssökande. Snart kommer förslagen om att privatisera allt som går, eftersom de statliga myndigheterna inte levererar en godkänd service.

Vill vi gå den vägen?

Thomas Åding
Vice ordförande fackförbundet ST inom Försäkringskassan