Det kostar inget mer än engagemang

Felanvända skattepengar, inbjudna diplomater och ett sent agerande från medierna. Sverige har mycket att skämmas för i fallet med Dawit Isaak, skriver Expressens chefredaktör Thomas Mattsson.

”Barnen tittar ofta på videofilmen från mammas och pappas bröllop för att inte glömma bort hur han ser ut.”

Så skrev Christian Holmen i det första stora reportaget om Dawit Isaak i Expressen. Det var 2004. Sedan dess har Christian, jag och flera andra varit hemma hos Sofia och barnen många gånger.

Nu är det 2011 och den svensk-eritreanske journalisten sitter fortfarande kvar i en cell, långt ifrån familjen i Göteborg, och man kan ställa sig frågan om vad som hade hänt om journalisterna hade börjat skriva om honom redan, säg, 2001?

För så är det ju: om Dawit Isaak hade hetat David Isaksson hade nog medierna agerat lite snabbare.

Regimen i Asmara är en hårdför diktatur, enligt organisationen Reportrar utan gränser är Eritrea faktiskt det land i världen som har minst pressfrihet.

Det är till och med bättre i skurkstater som Nordkorea och Burma, ett konstaterande som väl antyder vilka förhållanden som råder i det ökända dödsfängelset Eiraero där Dawit Isaak tros hållas och där andra fångar som greps med honom redan dött.

Så vad har Sverige gjort?

”Tyst diplomati”, säger utrikesdepartementet men en del vet vi ändå. Den svenska militära underrättelsetjänsten hade hemliga möten med Kadaffis säkerhetstjänst i Tripoli i ett chansartat försök att etablera kontakt med Eritrea, som Libyen åtminstone tidigare hade goda förbindelser med.

Här i Sverige då?

Här vet vi mer – och här ska vi skämmas.

Skämmas för att skattepengar finansierat festivaler där diktaturen hyllats helt öppet.

Skämmas för att regimtrogna svensk-eritreaner får sända närradio med attacker på Dawit Isaak.

Skämmas för att representanter för Eritrea bjuds in och tillåts kritisera demokratirörelsen.

Skämmas för att svensk-eritreaner tvingas betala pengar till den eritreanska ambassaden på Lidingö.

Skämmas, faktiskt, för att Eritreas högste diplomat i Sverige dessutom bjöds in till kronprinsessan Victorias bröllop – en artighetsgest som exempelvis Storbritannien struntade i, när man portade Syriens ambassadör från prins Williams bröllop som en markering mot övergreppen på mänskliga rättigheter.

Vi är nog rätt naiva.

Och framförallt: det dröjde för länge innan Sverige ens började agera ordentligt för Dawit Isaak.

Självkritiskt bör vi publicister också fråga oss om inte en David Isaksson direkt hade getts större uppmärksamhet om han hade gripits i Eritrea?

Jag tror det.

Jag tror att Expressen hade skickat journalister hem till Sofia, Betlehem, Yoran och Danait långt tidigare än 2004 – han greps 2001! – om det hade handlat om en kollega som vi identifierat oss mer med.

Och vi hade inte varit ensamma. Den kampanj, ”Free Dawit”, som Expressen nu driver tillsammans med andra medier hade dragit igång snabbare och med större kraft om vi inte alla resonerat ungefär som UD.

Jaja. Svårt fall. Dubbla medborgarskap. Det brukar väl ändå lösa sig till slut?

Men det har det inte gjort.

Så vad gör vi nu?

Jag tror att vi måste agera mer internationellt. FN och EU har tagit ställning för Dawit Isaak men de sociala medierna är fortfarande en möjlighet att påverka.

En opinion på Facebook och Twitter? Filmer på You Tube? Information på engelska och tigrinja på bloggar och sajter?

Här kan vi alla bidra och vi kan göra det nu.

Det kostar inget mer än engagemang och det borde vi bjuda på.

För kom ihåg:

”Barnen tittar ofta på videofilmen från mammas och pappas bröllop för att inte glömma bort hur han ser ut.”

Thomas Mattsson
Expressens chefredaktör