Avskedstalet som Juholt aldrig höll

Socialdemokraterna står utan partiledare. August Lindmarks reaktion? Han skrev det avskedstal som Håkan Juholt inte höll i lördags.

God eftermiddag! Jag vill meddela att jag bestämt mig för att avgå som partiordförande för Socialdemokraterna.

Som ni har märkt har detta inte varit något lätt beslut. Varken för mig eller för partiet. Jag kom till mötet i VU i torsdags fast besluten att fortsätta som partiordförande. Så blir det inte nu. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns sorgligt, att jag inte är besviken.

Jag är besviken över att många i mitt parti inte hade tålamod. Tålamod att låta mig vända den opinionstrend som tyvärr varit socialdemokratins öde de senaste tio åren. En uppgift som jag har varit både fullt dedikerad, men också optimistisk kring.

Men när det nu visade sig omöjlighet att visa det tålamodet, önskar jag att partiet i alla fall haft tålamod att låta mig själv mogna och inse att jag inte är rätt person att leda det här partiet. Ni kunde på många sätt låtit mig förstå att ni inte tyckte det. För ni måste inse att det har gått fort för mig. Från det starka stöd jag kände under kongressen i våras. Från alla de fina möten jag haft under hösten under min resa genom landet. Till det här.

Just nu är jag fortfarande så uppfylld av den kamp jag har fört de senaste dagarna. Så uppfylld att jag ännu har svårt att vara besviken på mig själv. Men jag tror att jag om ett tag kommer kunna se nyktrare på min egen roll i det här. Jag tror att jag då kommer vara besviken över att jag inte varit noggrannare i vissa uttalanden, att jag inte var modigare i vissa lägen, ödmjukare i vissa.

Men jag får erkänna att jag just nu känner som Kajsa Ekis Ekman skrev i DN för ett tag sen. Är det tillåtet att vara Socialdemokraternas partiledare?

Och den frågan ställer jag både till svensk massmedia, till allmänheten och till mitt eget parti.

Är det tillåtet att vara Socialdemokraternas partiledare?

Innan jag alldeles strax återgår till en mer tillbakadragen position i det här partiet, som jag fortfarande är väldigt stolt över och har stora förhoppningar om, vill jag sätta ett sista ordentligt avtryck. Jag vill skicka några saker in i Socialdemokraternas framtid. Och jag gör det nu.

Ni i media säger att vi har en kris. Många i partiet säger att vi har en kris. Men vad betyder det? Vad består krisen av?

Några av de allra tydligaste illustrationerna av krisen har för mig visat sig de senaste dagarna.

Under VU-mötet igår så lät jag mig till slut övertalas. Det blev till slut tydligt för mig att jag inte skulle lyckas med den uppgift jag tilldelats. Att ena vårt parti och föra oss framåt.

Och vi gjorde då något som ni kanske tycker är ohederligt, men som ändå är mycket vanligt. Vi kom överens om att vi skulle låta mig meddela detta beslut själv. VU skulle meddela att jag så länge jag är partiordförande har deras förtroende. Och jag skulle i nästa vecka meddela er att jag avgår.

VU är en mycket liten krets. Det är en kärna av det socialdemokratiska partiet som har som uppgift att agera för partiets bästa.

Direkt efter mötet har någon av oss som varit på mötet kontaktat massmedia och berättat om vår uppgörelse. När jag kom hem hit till Oskarshamn meddelade mig Text-tv att jag och VU var överens om att jag skulle avgå.

Igår blev jag inte uppringd av två partisdisktrikt. Två partidistrikt ringde inte medlemmarna i VU och meddelade var de stod.

Två partidisktrikt skrev igår istället ett pressmeddelande och meddelade att de ville att jag skulle avgå. Därefter lät de sig intervjuas i massmedia om detta pressmeddelande.

Dessa två händelser visar hur djupt splittrade vi faktiskt är. Och hur besvikna många tydligen blev när jag valdes i våras. Och det visar att vi som partiorganisation inte klarar av att hantera den splittringen, den besvikelsen. Istället väljer medlemmar att gå ut i massmedia för att diskutera den här saken. Det visar för oss socialdemokrater vad ordet kris egentligen betyder för oss, för vårt parti, här och nu.

Och att så många vänder sig till olika tidningar och tvmänniskor för att få hjälp att driva sin vision om vårt parti säger också något annat. Det säger att vi fortfarande tror att vårt land domineras av opartiska och välvilligt inställda medier.

Jag tror inte så är fallet. Jag tror att vi när vi och facken gav upp ägandet av dagstidningar på 90-talet också gav upp kampen om att beskriva vår syn på verkligheten för våra väljare.

Vår syn på nedmonteringen av sjukförsäkringen, vår syn på hetsjakten på de arbetslösa, vår syn på den bortslumpning av våra gemensamma tillgångar som borgerligheten genomför. Istället låter vi oss dagligen recenseras av våra motståndare.

Och det har gjort oss ängsliga. Vi läser tidningar som säger att vi gör dåligt ifrån oss när vi gör det som vi känner är rätt.

Och det skapar osäkerhet kring vår riktning, vilka frågor vi som parti ska driva.

Vi börjar tro att vi tänker fel. Vi söker recensenternas beröm. Vi vill höra att vi är på rätt väg. Och därför ändrar vi oss. Så vi ska få beröm. Så vi blir som de som äger tidningarna vill att vi ska vara. Borgerliga.

Och socialdemokratin ska inte vara borgerlig. Borgerligheten verkar vilja vara socialdemokrater, men vi i det Socialdemokratiska arbetarpartiet ska inte vilja vara moderater.

Och för att våga försvara den här oviljan, för att försvara vad vi verkligen vill med det här landet i framtiden, hur vi vill rusta det för morgondagen, måste vi ta upp kampen om verklighetsbeskrivningen. Den kamp som utkämpas i medierna. Den kamp vi bara kan vinna om vi har inflytande över medier.

Vi har nu ett stort arbete framför oss. Alla vi socialdemokrater. Varenda en från den yttersta partiledningen till den enskilde medlemmen. Ett arbete med att bygga en ny socialdemokrati som kan fungera som ett slagkraftigt alternativ till den nedmontering av det land vi länge varit så stolta över, den nedmontering som dagligen administreras av alliansen. Vi är skyldiga oss själva det. Vi är skyldiga våra väljare det. Vi är skyldiga våra barn och barnbarn det. Vi är skyldiga det.

Slutligen vill jag be om ursäkt för att jag försöker vara grandios i nederlagets stund. Det passar sig inte. Jag vet det. Men jag förmår just nu inte annat. Jag tror att jag om ett tag kommer vara ödmjukare. Jag tror att jag om ett tag kommer sluta kämpa och istället stötta den som kommer efter mig. Men ännu förmår jag inte det. Ursäkta.

August Lindmark
Konstnärlig ledare Teaterrepubliken

Texten är tidigare publicerad på bloggen angusstormwind.wordpress.com