Sanningen bakom Wal-Marts succé

Världens största arbetsgivare har en försäljning som motsvarar hela Sveriges ekonomi. Men framgångsreceptet är inte bara att sälja billiga varor i stort antal till väldiga många. Wal-Mart kritiseras för att utnyttja anställda, pressa löner och blockera fackförbund.

Prenumererar du på någon av de stora dagstidningarna, kunde du förra veckan läsa om Wal-Mart. Svenska medier rapporterade att jätten inom detaljhandel nu inte bara är världens största företag sett till försäljning (2 900 miljarder kronor), utan också kan jämföras med Sveriges totala BNP, det vill säga produktionen av varor och tjänster i landet.

Det blev hänförd sifferexercis. Wal-Mart har 1,5 miljoner anställda, 200 miljoner kunder och 4 300 butiker bara i USA (där man har sin kärnverksamhet). Företaget värderas till nästan 1 400 miljarder kronor (fyra gånger Ericsson), äger 53 000 lastbilar och spenderar drygt 450 miljoner kronor på reklam – varje dag, enbart i USA.

Kontroversiell jätte

Det var ekonomijournalistik av det slag som skriver ut A men glömmer resten.

För att ge dig några av alfabetets resterande bokstäver:

Wal-Mart är ett i högsta grad kontroversiellt företag. Det handlar dels om hur man maximerar vinst, dels om hur man agerar i en dramatisk förändring av amerikansk arbetsmarknad och lönebildning.

Wal-Mart har blivit något en följetong.

Ibland rör det att kvinnor utestängs från chefspositioner, ibland att minoriteter diskrimineras. Men oftast är fokus extremt låga löner och extrem fientlighet gentemot fackföreningar.

Det senare tycker vd Mike Duke är ett onödigt påfund. Han har sagt att Wal-Mart ser till de anställdas bästa, och de ska inte behöva betala en tredje part för att kommunicera med ledningen.

– Vi är en familj.

Avskedar vid organisering

Men vad innebär det då att vara fackfientlig? Till exempel ger Wal-Mart sina mellanchefer instruktioner om att vara vaksamma mot ”anställda som börjar tala med varandra” och håller ”frekventa möten”. Då kan det vara dags att ringa larmnumret – ja, det finns – så att ledningen kan ta itu med eventuella organiseringsförsök. (Uppgifterna kommer från den fackligt finansierade kampanjsajten Wakeupwalmart.com.)

Och skulle det ändå startas en facklig sammanslutning kan företaget göra som i Quebec, Kanada. Där lade man 2005 helt enkelt ned varuhuset och avskedade samtliga 190 anställda.

– För att de utövade sina rättigheter, kommenterade Michael J Frasier från United Food and Commercial Workers (UFWC).

Tjänar som 587 anställda

Enligt människorättsgruppen Human Rights Watch, som annars mest ägnar sig förtryck utanför USA:s gränser, är situationen så allvarlig att man måste tala om en rädslans kultur. Lägg till att Wal-Mart varit indraget i processer kring utebliven övertidsersättning och nekade lunchraster så förefaller det logiskt att 70 procent av personalen begär avsked under sitt första år.

De lämnar en guldgruva.

Där de utför arbetet men andra – ägare och ledning – gör vinsterna.

Genomsnittslönen på företaget är, enligt Wakeupwalmart.com, drygt 80 kronor/timme. Det betyder att en anställd faller under den fattigdomsgräns som federala myndigheter satt till knappt 152 000 kronor per år för ett hushåll om fyra personer. Och då för genomsnittet, chefer inräknade. En anställd som sitter i kassan tjänar ännu sämre, 57 kronor, enligt sajten Payscale.com.

2008 tjänade däremot vd mer än 80 miljoner kronor. Lika mycket som 587 av hans heltidsanställda.

Dammet stannar på butiksgolvet medan klimparna vandrar uppåt.

En ”walmartifiering” – fackförbunden använder gärna detta begrepp – som väntar allt fler amerikaner, enligt en artikel i tidskriften The Atlantic.

Pressar ned USA-löner

Arbetsmarknaden väntas återhämta sig gradvis under kommande år. Men det gäller inte tillverkning med relativt höga löner. Där försvinner ytterligare en miljon jobb under detta decennium. Samtidigt tillkommer 1,4 miljoner arbetstillfällen inom amerikansk låglönesektor, som på Wal-Mart, med betydligt sämre villkor.

Detta i ett land där redan var tredje arbetande familj inte får ekonomin att gå ihop.

Ja, världens största företag. Men är störst alltid bäst? Förtjänt av okritisk succéberättelse? Kanske inte när andra faktorer än börskurs och utdelningar vägs in. Synd att svenska ekonomijournalister så sällan gör just det.