Nödvändiga perspektiv på terror

I lördags kunde det ha skett en massaker på Drottninggatan i Stockholm. Och därefter har debatten direkt börjat urarta.
 

Det var uppenbarligen bara en slump som förhindrade en massaker på Drottninggatan i Stockholm, så det finns absolut ingen anledning att bagatellisera det inträffade, eller att på något sätt ursäkta extremisters djupt störda uppfattning om rätt och fel, om kollektiv skuld vad gäller krig och karikatyrer.

Regeringens presskonferens dröjde för länge, men när statsminister Fredrik Reinfeldt uttalade sig så gjorde han det värdigt och med återhållsamhet.

– Vi måste värna det öppna samhället där människor kan leva tillsammans sida vid sida.

– Ännu finns inte svar på alla frågor. Det kan leda till att många börjar dra slutsatser som inte bygger på fakta.

Ja, exakt så blev det. Vid sidan om rent groteska reaktioner – som att Jimmie Åkessons sekreterare twittrade ”Är det nu man får säga ’vad var det jag sa’? #äntligen” – har vissa borgerliga debattörer uppvisat ett stråk som i mycket liknar belåtenhet över att – möjligen – en jihadist nu bekräftat deras världsbild, där kampen är ideologisk och utkämpas mellan ljus och mörker, mellan humanism och religiös fanatism.

Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson lekte privatspanare på sin blogg, där han godtyckligt analyserade den misstänkte bombmannens Facebook-bilder och kontaktannons, för att avsluta med att visa den självsprängdes ansikte: ”En martyr dör som bekant med ett leende på läpparna. Avgör själv hur det gick med att komma till paradiset.”

Den mentaliteten är inte så konstruktiv, nej.

Eller särskilt humanistisk.

Varje terrordåd är en styggelse. Men av 1 316 som Europol registrerade 2007–2009 var tre stycken islamistiska. 0,2 procent. Samtidigt utförde separatister 1 166 våldshandlingar, vänsterextrema 89 och högerextrema fem.

Under året har Malmö belägrats av uppenbarligen rasistiskt färgad terror.

Under lördagen, bara några timmar före bomben, samlades hundratals nazister i Salem utanför Stockholm. Just sådana grupperingar som 1999 mördade fackligt aktive Björn Söderberg och sprängde en journalists bil.

En omstörtande händelse fördunklar perspektiv.

Men de är just nu helt nödvändiga.