Majoriteten har fått nog

Nu sprider sig protesterna från New York till andra städer i USA. Budskapet är enklast möjliga: 99 procent ska inte behöva bära allt ansvar för den kris som en procent orsakat.

När jag som bäst gjorde mig redo för att försöka sammanfatta de senaste veckornas växande rörelse – social, spretig – i USA, fick jag en satirserie från tidskriften New Yorker skickad till mig. Nu skulle jag gärna visa den, men det skulle troligen betyda att en advokat kommer med nästa plan över Atlanten.

Jag refererar. (Och här på webb kan du se den så klart.)

Ett medeltida slott med torn och tinnar har sten för sten burits upp till toppen av ett berg, och i det högsta av tornen står en liten figur. Krona på huvudet. Kungen. Förvånat tittar han ner mot familjen som samlats, utanför muren, audiens med lappade kläder. Undersåtarna.

– Skulle det hjälpa om jag minskade min årliga bonus något? säger kungen.

50 miljoner fattiga

Jag kan tycka att den serien förmedlar något avgörande till den som vill förstå det som sker just nu, inte bara Occupy Wall Street i New York, utan hur den aktivismen förmått engagera kanske hundratusentals på annat håll – Portland, Chicago, Los Angeles, Boston…

USA mår dåligt.

Sett till konjunkturen, givetvis, men även till trådarna som gör att människor tillsammans kan utgöra och se sig själva som ett samhälle.

De har brustit.

Så känner faktiskt många amerikaner.

En reaktion vars orsak och verkan kan spåras genom tre mycket påtagliga sanningar, hämtade från finanskrisen och dess efterspel:

Skattebetalarna räddade bankerna genom ett enormt stimulanspaket.

Wall Streets banker – och övriga aktörer inom finansmarknaden – tackade genom att i fjol ta ut uppemot motsvarande 1 000 miljarder kronor i bonusar.

Samtidigt befinner sig nästan 50 miljoner amerikaner under fattigdomsgränsen.

Sen men stark revanschism

Den här veckan har jag helt kort varit i kontakt med ett par av dem som nu demonstrerar i New York, och om deras ilska bottnar i något så är det besvikelse. Hur kunde det politiska etablissemanget lämpa över krisen på oss? Hur kan landets mest förmögna leva med vräkningar, utslagning, massarbetslöshet (officiellt ligger den på drygt nio procent, inofficiellt snarare på drygt 16 procent)? Och, möjligen det som svider mest, hur kunde vi låta det ske?

Den lurade majoritetens sena men starka revanschism.

Tredje veckan av protesterar, fackförbunden engagerar sig, de stora mediernas ointresse – blockad, enligt aktivisterna – har hävts i takt med rörelsens spridning. Vissa debattörer undrar nu om detta kan bli en kraft som överlever till presidentvalet. Ett slags progressivt, inverterat Tea Party. Där den djupa amerikanska krisen formuleras som en brist på demokratiskt inflytande, rättvis fördelning och fungerande välfärdsmodell.

Nu är det inte en majoritet som har gett sig av till Wall Street. Men denna ledarlösa, brokiga rörelse uttrycker det som väldigt många upplever – 72 procent av amerikanerna förespråkar att de rikaste ska få skattehöjningar, enligt en opinionsundersökning i New York Times.

”Orättfärdigheten i vårt system”

Jag var i USA när finanskrisens första skede pågick. Även då protesterades det bland finansdistriktets kostymer. Men vem orkade lyssna? Landet var ett öppet sår.

– Vi borde ha reagerat redan då, konstaterar demonstranten ”Mary” i ett mejl (polisens övertända insatser ligger bakom hennes ovilja att uppge efternamn).

– Vi tolererar inte orättfärdigheten i vårt system. Personligen har jag blivit inspirerad av det som hänt under den arabiska våren. Varför skulle det inte vara möjligt i USA? Här har vi också en galen diktator, men det är inte en enda person, utan den ordning som låter ett fåtal finansklippare komma undan med att förstöra vårt land.