Finanskaos utnyttjas för politisk agenda

För att förstå de senaste veckornas kaos på finansmarknaderna är det först viktigt att förstå vad det är för ”marknad” som agerar. Det är mäklare, banker och spekulanter som flyttar pengar mellan aktier, obligationer, valutor och råvaror sekundsnabbt för att försöka få ut mesta möjliga vinst på varje placering.

Oron handlar om att denna krets, några hundratusen människor, inte längre vågar gissa vilka placeringar som är lönsamma. Det finns ingen gemensam tro på att den ena eller andra delen av ekonomin ska ”gå bra”. Allt kan gå precis tvärtom.

Det vi ser är alltså panik hos ett spekulerande kapital som snurrar jorden runt.

Anders Borg kallar det att hösten blir ”stökig”.

Därför är det viktigt att inse att finanskrascherna används politiskt för att genomföra saker som inte har något med finansmarknaden alls att göra.

Det är samma politiska agenda som föreslås vid varje kris. Finanskraschen 2008 ledde till att västvärldens finanspolitik handlade om att skicka in hisnande 17 000 miljarder dollar i västs banksystem. Offentliga garantier och gratislån skulle få fart på marknaden. Företag skulle åter få lån och affärerna kunna fortsätta.

Kostnaderna skulle betalas genom minskade offentliga sektorer i länderna senare.

Det höll i två och ett halvt år.

Problemet med politiken var att man skickade in pengar i ett system som inte fungerar. Istället för att pengar blir investeringar och långsiktiga lån, blir alltför mycket spekulationskapital som jagar sekundvinster.

När politiken då samtidigt lovar betala finansstöden genom stora nedskärningar blir ekonomin ännu svagare eftersom pengar flyttas från offentlig sektor till privat, samtidigt som det är den privata sektorn som inte vill ”ta fart”.

De länder som inte löste finanskrisen genom obegränsade bankstöd utan istället satsade på stora offentliga investeringar i länderna, var också de som klarade finanskrisen bäst. Kina är huvudexemplet.

Den politiska agendan i väst har istället varit att minska de offentliga investeringarna och anställningarna.

Finansmarknaden har ingen ”åsikt” eller ”politik”. Istället är det de politiska ledarna som ”tolkar” och som utifrån sina ideologier driver på förändringar.

Det är inte en slump att varje ”stödpaket” eller varje ingripande i form av stödköp av obligationer från Europeiska Centralbanken åtföljs av krav på politiska förändringar. Viktigast är alltid kravet på privatiseringar av statliga företag, banker och verksamhet. Motivet är att göra den privata marknaden större. Liksom svenska privatiseringar av skolor och sjukvård givigt riskkapital en ny lönsam marknad, kan privatiseringar av samma sak i Italien eller Grekland öka möjligheten till avkastning för finanskapitalet där. Privatiseringar handlar inte om att staterna sparar pengar, (de pengar privatiseringar ger äts upp av förlorade inkomster från dem på några år) det handlar om att den privata delen av ekonomin ska få växa. Skolor ska bli ”lönsamma” för ägare istället för att skolor bara ska vara lönsamma för samhället.

Alla krispaket innehåller också krav på ökad arbetslöshet. I praktiken sker det genom avskedanden från offentlig sektor. Ökad arbetslöshet minskar lönerna i hela landet och ska därmed ”höja konkurrenskraften” i den nationella ekonomin.

Problemet är att länders ekonomier i första hand är inhemska. Den största delen av BNP är nationell, inte export. Det gör att minskade löner också minskar den inhemska ekonomin.

Hög arbetslöshet kan alltså ge kortsiktigt högre vinster och därmed högre börsindex, men samtidigt skadar det ekonomin på sikt.

Det tredje benet i politiken är att peka på ländernas statskulder och kräva ”balans” eller ”sunda statsfinanser”. Ett land som ena året ansågs sunt och stabilt – som Italien eller Irland – kan nästa år anses i ruin på grund av hög statskuld.

Det är inte sant. Världens största statskuld i procent har Japan, det påverkar inte ekonomin negativt eftersom skulden består i att japanska medborgare lånar ut till sin egen stat. På samma sätt är det italienska medborgare som lånar ut till italienska staten.

Enklaste lösningen om man tycker dessa stater har för höga lån är att helt enkelt höja skatterna, framförallt för den rikare tredjedelen av landets invånare (då påverkas inte konsumtionen negativt).

Nu är sådana skattehöjningar inte populära hos världens borgerliga politiska ledningar.

Istället används statskulderna som argument för vad finansmarknaden ”kräver”, det vill säga vad politiken anser istället bör göras.

Börskaoset har ingen verklig betydelse för ekonomin. Uppgångar på 50 procent och nedgångar på 30 procent är spekulationsvågor och snarare ett bevis på ett slöseri av resurser och tid. Istället för att pengarna investeras i produktion och forskning, används de till börsspekulation. Att börsrasen i media och nyheter presenteras som viktiga händelser handlar mer om att tidningarna, bankerna, mäklarna och ekonomireportrarna faktiskt lever på börsförändringarna.

De kan inte rekommendera politiken att sluta stödja spekulationen. Det vore som om köttindustrin rekommenderar grönsaker eller bilindustrin enbart sålde cyklar.

För den som följer de dramatiska nyheterna är det viktigaste att veta att det är ett särintresse som får tala och tolka det som sker.

Börssparandet är inte lönsamt för den enskilde eller samhället. Däremot för de som får flytta och ”förvalta” pengarna.

Mest tydligt är särintresset när det gäller pensionerna. Börskrascherna följs av sidor hur man ska ”rädda sin pension”. Men pensionerna styrs inte av börsens utveckling, inte ens av finansmarknadens utveckling. De 900 miljarder som svenska folket samlat in i AP-fonderna är buffertar, de räcker inte ens till att betala tre års normala pensioner i landet.

Det enda som ger oss pension är skatter inbetalda samma år av dem som jobbar och som ges till dem som slutat jobba.

Pensionspropagandan handlar istället om att finansmarknaden lever på att ta hand om det buffertkapital löntagare stoppar in i pensionsfonder.

Nu vet inte denna finansmarknad hur den ”bäst” ska placera för att få största möjliga avkastning själv för så lite arbete som möjligt. Att politiken då blir dramatisk och rubrikerna talar om ”paket” eller ”räddningsaktioner” handlar om försök att hitta nya argument för att få fortsätta med samma politik som skapat problemen.