Den sista socialdemokraten?

Sverige behöver mer jämlikhet, sa Håkan Juholt när han blev föreslagen. Men faktum är att Social­demokraterna inte har satsat stort på offentlig sektor sedan brytpunkten mellan 80- och 90-talen.

Till denna artikel hör diagram, ladda ner uppslaget som det ser ut i tidningen här.

Vi har i flera år jämfört Social­demokraternas ekonomiska politik och de borgerliga budgetarna. Genom åren har det varit en gemensam berättelse om att de två alternativen sedan 1982 arbetat för att stoppa en ökad offentlig sektor.

Kanske för att S har gett efter för en stark borgerlig offensiv.

Eller för att partiet trodde på teserna om den ”ofantliga” sektorn.

När vi nu arbetar med en ny upplaga av Ekonomihand­boken (ETC förlag, nu utgåva till hösten), kvarstår bilden. S har liksom borgerliga regeringar låtit offentlig konsumtion och investeringar minska trend­mässigt över åren.

Men det finns ett intressant undantag.

Det är efter mordet på Olof Palme då Ingvar Carlssons första regering driver en politik som är på tvärs med den övriga. Det här är sista gången som S driver en offensiv ekonomisk politik med ökad offentlig sektor – och därmed ökad jämlikhet i samhället.

Det var en framgångsrik period för medborgarna.

Åren 1989, 1990 och 1991 är unika för utvecklingen under de senaste 30 åren. Den offentliga konsumtionen och investeringarnas andel av BNP ökar från 28,3 till 30,9 procent. (Vi räknar utifrån BNP-trend, det vill säga att vi har tagit bort de tillfälliga upp- och nergångarna enstaka år.)

Det här är en stor skillnad mot den dramatiska minskningen som skedde tidigare under 80-talet och även mot utvecklingen därefter.

Om man ska mäta en politiks framgång handlar det om värderingar. För den som tycker att politikens uppgift är att ge så många som möjligt jobb och trygg inkomst är dessa Ingvar Carlssons år en succé. Vi sätter rekord i sysselsättning. 1990 är andelen sysselsatta fler än någonsin, då den når 83,7 procent (att jämföra med dagens nivå på 78,7 procent).

Även arbetslösheten blev rekordlåg. Den öppna arbetslösheten når andra kvartalet 1990 den lägsta nivån sedan 1977. 52 000 öppet arbetslösa. Att jämföra med dagens över 408 000 (källa: AMS. SCB).

Hög sysselsättning ger höga skatteinkomster och ökad omfördelning i samhället.

Det är alltså inte märkligt att de här årens ekonomiska politik utsätts för en kraftig kritik från borgerligt håll. Det man framför allt sköt in sig på var löneökningarna som påstods skapa en hög inflation. Det var bara ”luft i lönekuverten”.

Men inflationen dessa år berodde till mycket liten del på löne­ökningar. Det var fram­för allt ökade vinster, förändrade skatter och räntehöjningar som skapade inflationsproblemet.

Så visst fanns det anledning till oro över utvecklingen. Men knappast på grund av den ökande offentliga sektorn. Utan på grund av något nytt, dessutom under en S-regering: ökad spekulationsekonomi.

Det är för enkelt att beskriva Carlssons första år som ”vänster”. Tvärtom förde partiet två olika sorters ekonomisk politik samtidigt. Det beror på att social­demokratin som statsbärande parti bestod av olika krafter. Å ena sidan var det här de sista åren som äldre LO-ekonomer hade inflytande på politiken. Å andra sidan styrdes finansdepartementet av en ny generation från Handelshögskolor och rörelseföretag. En tredje kraft var en starkare social rörelse runt partiet, vilket gav en stark socialminister som Sten Andersson en helt annan motkraft mot finansministern än vad som gällt senare.

Det var ju också under dessa expansiva år som Kjell-Olof Feldt till slut i illa dold ilska lämnade regeringen och politiken.

Samtidigt fortsätter en utveckling som tog sin början tidigare under 80-talet. Något som kallades tredje vägens politik. Det handlade om avreglering av finansmarknader, om ökad privat finansiering av offentliga tjänster och om skattesänkningar.

Den här politiken ledde till en annan utveckling.

Börsvärdena, bankernas utlåning och fastighetspriserna sköt i höjden. Och det hjälpte inte att Feldt talade oroligt om finansmarknaderna eller de skenande byggpriserna, eftersom ingenting egentligen gjordes för att stoppa spekulationsbubblan.

Från 1987 till 1990/91:

– Ökar bankernas utlåning med 62 procent.

– Ökar börsvärdet med 106 procent.

– Ökar bostadspriserna med 54 procent.

Vid sidan om en växande offentlig konsumtion och investeringar sker alltså också en växande privat expansion och spekulation. Samtidigt sänks skatterna kraftigt 1989.

Finansmarknadens avreglering leder till fastighetskrasch, valutaspekulation och ett sammanbrott 1991.

Carlsson avslutade regeringsåren med en kursändring: inflationen skulle bekämpas genom bland annat en fast valuta, och politiken stod sedan maktlös när framför allt svenska företag och banker spekulerade sönder kronan.

Krisen gav Carl Bilds regering möjlighet att genomföra kraftiga nedskärningar, privatiseringar och ytterligare avregleringar.

Offentlig sektor har sedan pressats tillbaka.

När Socialdemokraterna återfår regeringsmakten 1994 har man lärt sig en läxa. Det är bara att det är fel läxa. Krisen skylls på den ”expansiva” ekonomiska politiken i slutet av 80-talet, med ökad andel offentlig konsumtion och ökad sysselsättning. Därför fortsätter först Ingvar Carlsson och efter 1996 Göran Persson med den politik av minskad offentlig sektor som Bildt drev.

Nu finns inte heller vare sig starka fackliga eller andra rörelsekrafter kvar som kan bromsa politiken. Persson kallar rakt ut facken för ett ”särintresse” och driver ekonomiskt en nedskärningspolitik som gör att det tar lång tid för offentlig sektor att komma i balans igen. Skattehöjningar för löntagarna (egenavgifter) kombineras med en liten värnskatt. Men huvudspåret är minskad offentlig roll i ekonomin. Vinster och privata investeringar ska driva utvecklingen framåt.

De verkligt tillväxtförstörande faktorerna i form av ökade vinster, ökade inkomstklyftor, total frihet och ansvarslöshet för bankerna, samt rusande aktiekurser lämnas utan åtgärd.

Resultatet är en svagare offentlig sektor – men också en försvagad socialdemokrati.

Frågan är om S framöver har någon roll som skiljer det från borgerliga partier, om man inte vågar återgå till den grundtanke som burit partiet sedan 30-talet.

Ekonomin ska utvecklas och jämlikhet skapas genom en ökad offentlig sektor. Inte genom en minskad.

Johan Ehrenberg
Sten Ljunggren