Anders Borg bluffar i budgeten

Anders Borgs sjunde budget är den minst offensiva när det gäller satsningar – och därför kanske den mest aggressiva när det gäller propaganda, skriver Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren.

Tittar man närmare på den nya budgeten ser man att de många och högljudda inläggen om ”satsningar” som alliansregeringen tämligen fritt fått sprida via tidningar och tv faller samman till i stort sett ingenting – utom skattesänkningar för de allra rikaste.

Den mest intressanta frågan när det gäller Anders Borgs budget blir kanske den om varför i all världen media lägger sig så platt inför hans påståenden.

För att förstå inriktningen i en budget bör man titta på vad avsändaren vill åstadkomma.

Skatterna pressas

Alliansen satsar på att minska offentlig konsumtion och öka privat konsumtion. Det är här det politiska budskapet i budgeten syns. Borg hoppas att privat konsumtion ska öka med 3,4 procent medan offentlig ska pressas ner till 0,4 procent i ökning (se 1).

Det ideologiska innehållet i den politiken är att offentlig konsumtion är mer utjämnande i samhället än privat. Ökad privat konsumtion innebär att den rikare tredjedelen i samhället får mycket mer, medan den undre halvan – framför allt de riktigt fattiga – pressas tillbaka ännu mer. Klyftorna ökar.

Det ser man också i hur skatterna pressas nedåt.

Borg tänker gå ner till 43,7 procent i total skattekvot. Det är fem procentenheter lägre än när han fick makten och det innebär hiskeliga 185 miljarder kronor mindre i skatteintäkt 2013 jämfört med 2006 (se 2).

Ja, etthundraåttiofem miljarder mindre.

Man kan göra väldigt mycket jämlikhetspolitik för den summan. Eller väldigt mycket investeringspolitik.

Minskad andel till miljö

Men satsar inte Borg på stora investeringar? Är det inte infra­struktur och utbildning och storskaligt jobbskapande som är den nya modellen? Nej, det finns inga spår av satsningar i budgeten. Det finns bara ord av eventuella framtida satsningar, men om det räckte med ord för att styra en ekonomi så skulle världen vara rättvis idag. Titta på tre av de mest omskrytna satsningarna.

När det gäller miljö och energi är det en minskning i förhållande till BNP vi ser år efter år (se 3). Regeringen satsar en halvmiljard mindre varje år. Får det här fortsätta till år 2016 betyder det att vi i Sverige investerar 0,17 procent av BNP på att lösa vår tids största problem. Mindre än tidigare. 2006 var det 0,21 procent. Är det inte lite pinsamt egentligen?

Ännu mer förvånande är kanske Jan Björklunds många utspel om satsningarna på forskning och utbildning. Även här minskar det som andel av BNP, de nya miljarderna som det talats om håller inte ens takt med samhällets allmänna BNP-utveckling (se 4). Hur kan man då kalla det satsning?

Lika illa är det med ”satsningen” på infrastruktur och järnväg (se 4). Den märks överhuvudtaget inte, Borg står och stampar på samma andel. De ”satsningar” som finns är att man går tillbaka till underhållet man skar ner på i tre år. Det är som när en husägare vägrar rensa avloppet i tre år och sedan påstår att han ”satsar” när jobbet äntligen blir gjort det fjärde året.

Detta är ändå vänligt skrivet. För nästa år satsar Borg faktiskt noll (0) kronor på nya järnvägar. Året därefter 1,7 miljarder. De ökningar som han pratar om är sådant som kanske ska ske ­efter 2014. En period han givetvis inte vet något om.

Det är en lite märklig idé att presentera satsningar som en ny regering kanske ska införa senare som en intäkt för att man ”satsar idag”.

Aktieägare jublar

Man kan vända på bilden och titta på det område där Borg ingriper mest, här och nu, i politiken. Det är den samlade minskningen av tryggheten (se 5). Går man igenom alla utgifter för ekonomisk trygghet vid ålderdom, sjukdom och för barnfamiljer ser vi att det är här Borg minskar radikalt. Nästa år har tryggheten förlorat 85 miljarder jämfört med 2006. Man behöver inte vara ekonom för att veta vart de pengarna gått eftersom det inte sker en satsning på ­offentliga investeringar.

Barnfamiljer, de sjuka och äldre har fått betala skattesänkningar för dem som har det bättre. När Borg ska förklara satsningarna och när han får beröm i affärspressen så är det också nya skattesänkningar som man jublar över.

Borg sänker bolagsskatten med 16 miljarder kronor. Motivet påstås vara att det ska skapa jobb. Men bolagsskatte­sänkningar skapar inte jobb. Det är inte låga vinster som är företagens problem (vinsterna är enorma i Sverige), det är minskad eller stagnerad marknad.

Vi vet rätt väl vad en bolagsskattesänkning innebär. Enligt OECD går som mest hälften till nya investeringar. Vi själva har i Ekonomihandboken visat att lite drygt en tredjedel av de svenska bolagens stora vinster sedan 2003 har blivit investeringar.

Men vad händer med resten av pengarna?

Jo, de går till aktieägarna. Runt tio miljarder kronor kommer staten nu överföra till deras fickor. Mest pengar går till bankernas ägare.

Slår man ut bolagsskattesänkningen på de 50 000 hushåll som äger det mesta i Sverige, så blir det 200 000 kronor per familj. En dusör de rika nog kunde vara utan.

Det falska ”reformutrymmet”

Hela den ekonomiska diskussionen är fixerad vid något som kallas ”reformutrymme”. Det är de pengar som staten kan satsa på grund av en ökad BNP. Det här är ett djupt falskt begrepp, det skapar en bild av ett land där man i stort inte kan göra något, bara sitta still i båten.

Men i budgeten visar också Borg det väldiga offentliga överskott vi har (se 6). Det är den finansiella nettoförmögenhet han fick ärva av Göran Persson och som än idag ligger kvar utan att användas.

Det här är det riktigt stora slöseriet i svensk politik idag. Den förmögenhet vi äger gemensamt skickas ut på börser istället för att användas till de investeringar vi verkligen behöver.

Johan Ehrenberg
Sten Ljunggren